Norrmännen har den näst högsta BNP per capita i Europa (efter Luxemburg) och världens sjätte högsta BNP (PPP) per capita. Norge är nu världens näst rikaste land i termer av monetärt värde, med den största kapitalreserven per capita av något land. Norge är en utländsk nettoborgenär av skulder, enligt CIA World Factbook. Norge rankades först i världen i UNDP Human Development Index (HDI) sex år i rad (2001–2006), och återtog återigen topplatsen 2009–2015. Norge har en av de bästa levnadsstandarderna i världen. Norge är rankat längst ned på Foreign Policy Magazines 2009 Failed States Index, trots att det är världens mest välfungerande och stabila land. Norge ligger på fjärde plats i 2013 års justerade Better Life Index och trea i intergenerationell inkomstelasticitet, enligt OECD.
Den norska ekonomin är ett exempel på en blandekonomi, en framgångsrik kapitalistisk välfärdsstat och socialdemokrati med en blandning av fri marknadsaktivitet och betydande statligt ägande i viktiga industrier. I Norge är den offentliga sjukvården gratis (efter en årlig avgift på cirka 230 USD för personer över 16 år), och föräldrar åtnjuter 46 veckors betald föräldraledighet. Petroleumproduktionen bidrar väsentligt till statens intäkter från naturresurser. Norge har för närvarande en relativt låg arbetslöshet på 2.6 procent. 69 procent av dem i åldern 15 till 74 år är sysselsatta. Människor i arbetskraften är antingen anställda eller söker arbete. Förtidspension får 9.5 procent av befolkningen i åldern 18–66 år, medan staten sysselsätter 30 procent av arbetskraften, mest i OECD. Norge har några av de bästa timproduktionsnivåerna och genomsnittliga timinkomsterna i världen.
På grund av den norska kulturens jämlikhetsideal är löneskillnaderna mellan den lägst betalda arbetaren och VD:n för de flesta företag betydligt mindre än i liknande västländer. Det visar också Norges låga Gini-koefficient.
Staten äger en betydande del av viktiga ekonomiska sektorer, inklusive den strategiska petroleumindustrin (Statoil), vattenkraftproduktion (Statkraft), aluminiumproduktion (Norsk Hydro), den största norska banken (DNB) och telekommunikationsleverantören (Telenor). Regeringen kontrollerar cirka 30 % av aktiekurserna på Oslobörsen via dessa stora företag. När icke börsnoterade företag läggs till har staten en ännu större ägarandel (främst från direkt oljelicensinnehav). Norge är ett betydande sjöfartsland och har världens sjätte största kommersiella flotta, med 1,412 2016 handelsbåtar som ägs av norrmän.
Norrmän avvisade försök att ansluta sig till Europeiska unionen i folkomröstningar 1972 och 1994. (EU). Norge, tillsammans med Island och Liechtenstein, deltar dock i Europeiska unionens inre marknad via avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). EES-fördraget mellan EU och EFTA-nationerna, som har översatts till norsk lagstiftning via "ES-loven", beskriver processerna för antagande av EU-förordningar i Norge och de andra EFTA-länderna. Norge är en starkt integrerad medlem av EU:s inre marknad i de flesta branscher. Jordbruk, olja och fisk är bara ett fåtal av de branscher som inte helt omfattas av EES-fördraget. Norge har också ratificerat Schengenavtalet och ett antal andra mellanstatliga avtal mellan EU:s medlemsländer.
Nationen är välsignad med rikliga naturresurser som petroleum, vattenkraft, fisk, skogar och mineraler. Stora mängder petroleum och naturgas hittades på 1960-talet, vilket resulterade i en ekonomisk högkonjunktur. Norge har en av de bästa levnadsstandarderna i världen, delvis tack vare en enorm mängd naturresurser i förhållande till befolkningens storlek. Petroleumsektorn bidrog med 28 procent av statens inkomster 2011.
Norge var det första landet som förbjöd trädhuggning (avskogning) för att undvika utrotning av regnskogar. 2014 tillkännagav nationen, tillsammans med Storbritannien och Tyskland, sin avsikt vid FN:s klimattoppmöte. Timmer, soja, palmolja och boskap förknippas ofta med skogsförstöring. Norge måste nu hitta alternativa sätt att leverera dessa livsviktiga varor utan att påverka miljön negativt.
Resurser
Exportintäkterna från olja och gas har vuxit till nästan 50 % av den totala exporten och står för mer än 20 % av BNP. Norge är världens femte största oljeexportör och tredje största gasexportör, även om det inte är medlem i OPEC. Den norska regeringen skapade den statliga förmögenhetsfonden ("Statens pensionsfinansiering — Global") 1995 och använde oljeintäkter, inklusive skatter, utdelningar, försäljningsintäkter och licensavgifter, för att finansiera den. Detta var utformat för att minimera överhettning i ekonomin orsakad av oljevinster, för att minska osäkerheten orsakad av oljeprisvolatilitet och för att skapa en dämpning för att kompensera för utgifter i samband med befolkningens åldrande.
Staten kontrollerar sina petroleumresurser via en mix av statligt ägande i stora oljefältsoperatörer (med cirka 62 procents ägande i Statoil 2007) och det helägda Petoro, som har ett marknadsvärde nästan dubbelt så mycket som Statoil, samt SDFI. Slutligen reglerar regeringen licensiering av fältprospektering och produktion. Utanför Norge investerar fonden på etablerade finansmarknader. Budgeteringsriktlinjen (Handlingsregeln) anger att högst 4 % av pengarna ska användas varje år (antas vara den normala avkastningen från fonden).
Statens pensionsfonds tillgångar värderades till cirka 884 miljarder USD (motsvarande 173,000 2014 USD per capita) i augusti 174, eller nästan 1.3 procent av Norges nuvarande BNP. Det är världens största statliga förmögenhetsfond. Fonden äger cirka 2007 procent av alla noterade aktier i Europa och mer än en procent av alla börsnoterade aktier världen över. Den norska centralbanken har kontor i London, New York och Shanghai. Riktlinjer som fastställdes 60 gör det möjligt för fonden att investera upp till 40 % av sitt kapital i aktier (upp från en tidigare gräns på 2008 %), medan återstoden allokeras till obligationer och fastigheter. När aktiemarknaden rasade i september 2009 kunde fonden köpa ytterligare aktier till fyndpriser. Som ett resultat, i november 2016, hade förlusterna orsakade av marknadsvolatiliteten återvunnits.
Andra länder med resursbaserade ekonomier, som Ryssland, försöker efterlikna Norge genom att skapa jämförbara fonder. Den norska fondens investeringsbeslut styrs av etiska normer; till exempel får fonden inte investera i företag som tillverkar komponenter till kärnvapen. Det världsomspännande samhället applåderar Norges extremt transparenta investeringssystem. Fondens framtida storlek är oupplösligt knuten till oljepriset och utvecklingen på internationella finansmarknader.
I en börsnotering 2000 sålde regeringen en tredjedel av det statligt ägda oljebolaget Statoil. Telenor, den stora telekomleverantören, noterades på Oslobörsen året därpå. Staten har också en betydande andel i Norges största bank, DnB NOR, samt flygbolaget SAS. Sedan 2000 har ekonomin vuxit snabbt, vilket har minskat arbetslösheten till nivåer som inte setts sedan början av 1980-talet (arbetslösheten 2007: 1.3 procent). Den globala finanskrisen påverkade främst tillverkningssektorn, även om arbetslösheten var fortsatt låg i augusti 2011, på 3.3 procent (86,000 2009 individer). Jämfört med Norge hade Sverige mycket högre faktiska och förväntade arbetslöshetstal som en konsekvens av lågkonjunkturen. Tusentals mestadels unga svenskar flyttade till Norge för att söka arbete under dessa år, vilket var enkelt eftersom de nordiska ländernas arbetsmarknader och sociala trygghetssystem överlappade varandra. Norges BNP översteg Sveriges för första gången i historien under första kvartalet 2016, trots att det hade hälften av befolkningen.
Norge har betydande mineraltillgångar, och dess mineralproduktion 2013 uppskattades till 1.5 miljarder USD (data från Norges geologiska undersökning). Kalciumkarbonat (kalksten), byggnadssten, nefelinsyenit, olivin, järn, titan och nickel är de mest värdefulla mineralerna.
Norge är också världens näst största fisk- och skaldjursexportör (i värde, efter Kina). Vattenkraftsanläggningar står för cirka 98–99 procent av Norges elkraft, mer än någon annan nation på planeten.
Oljefält
Mellan 1966 och 2013 utvecklade norska företag 5085 oljekällor, varav majoriteten fanns i Nordsjön. 3672 är utviklingsbrnner (normal produktion); 1413 är letebrnner (utforskning); och 1405 har upphört (avsluttet).
Wisting Central – beräknad storlek 2013, 65–156 miljoner fat olja och 10 till 40 miljarder kubikfot (0.28 till 1.13 miljarder kubikmeter) gas (utvinnbar). Castbergs oljefält (Castberg-feltet) beräknas ha 540 miljoner fat olja och 2 till 7 miljarder kubikfot (57 till 198 miljoner kubikmeter) gas (utvinnbar). I Barents hav finns båda oljefälten.