Santiago de Cuba

Santiago de Cuba är Kubas näst största stad, både vad gäller storlek och betydelse, med en kommunal yta på 1 023,8 kvadratkilometer och en halv miljon invånare. Belägen cirka 870 kilometer sydost om Havanna vid en bred vik som öppnar sig mot Karibiska havet, är den huvudstad i provinsen Santiago de Cuba. Dess befolkning på 507 167 personer ger den en urban vitalitet som är både historisk och dynamisk. Den är fortfarande öns viktigaste hamn i östra delen av staden. Stadens komplexa terräng sträcker sig från Sierra Maestra till kustgatorna.

Vid grundandet den 25 juli 1515 blev Santiago de Cuba den sjunde bosättningen som Diego Velázquez de Cuéllar planterade. Inom ett år förbrände elden dess träby till aska, men återuppbyggnaden påbörjades omedelbart och gav den en motståndskraft som skulle definiera dess karaktär i århundraden. Från denna gryende utpost utgick resor under Juan de Grijalbas och Hernán Cortés fanor mot Mexikos kuster, och 1538 organiserade Hernando de Soto en expedition till Florida. År 1528 kunde staden skryta med sin första katedral, ett kyrkligt bevis på dess växande koloniala status. Mellan 1522 och 1589 innehade den titeln huvudstad i den spanska kolonin Kuba, en status som gav vika för Havannas uppgång men lämnade ett outplånligt avtryck i dess urbana morfologi.

Viken vid vilken Santiago de Cuba breder ut sig gjorde staden till ett eftertraktat värde för europeiska flottor. Franska kapare plundrade dess lagerbyggnader år 1553, bara tre generationer efter dess grundande, och engelska marodörer upprepade angreppet år 1603. Christopher Myngs invasion 1662 orsakade ytterligare ruin, men varje räd vittnade om stadens förmåga till förnyelse. Med tiden fick sargade vallar ge vika för befästa citadeller. Det imponerande Castillo de San Pedro de la Roca, inspirerat av renässansens militära design, står kvar som den mest kompletta spansk-amerikanska fästningen i sitt slag och finns nu med på UNESCOs världsarvslista.

Konturerna av Santiagos befolkning förändrades markant i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Vågor av invandrare från Saint-Domingue – etniska fransmän, fria icke-vita och frigivna afrikanska män – anlände 1803 när den koloniala omvälvningen i Haiti nådde sitt slut. Även om Kuba då upprätthöll slaveriets bojor, tillät den utvecklande kolonialpolitiken endast landstigning för vita flyktingar, icke-vita kvinnor, barn och lojala tjänare, vilket degraderade icke-vita män längre än tretton år till internering utanför landet och omedelbar deportation. Vissa franska soldater drog sig tillbaka till Charleston eller New Orleans, men de som stannade kvar berikade Santiagos kulturella väv och sammanfogade iberiska, afrikanska och franska strömningar till en eklektisk helhet.

Efter att Napoleons styrkor korsat Pyrenéerna 1809 utvisades franska medborgare från Kuba genom ett edikt, vilket drev många till New Orleans, där deras konstnärliga och kulinariska traditioner blandades med lokala seder. Icke desto mindre levde arvet från den korta flyktingepoken kvar i Santiago de Cuba i kreolska dialekter, arkitektoniska utsmyckningar och antagandet av musikaliska former som resonerade med både afrikanska rytmer och galliska refränger. För de barn och kvinnor som tvingades till slaveri på nytt bestod minnet av frihet i hemliga sammankomster och dämpade ritualer som senare skulle ge näring åt stadens distinkta glädje i sång och dans.

Belägringen av Santiago under det spansk-amerikanska kriget markerade ytterligare ett omvälvande kapitel den 1 juli 1898 vid San Juan Hill, där amerikanska styrkor slog spanska bataljoner på flykten. General William Rufus Shafters omringning snärjde staden, medan amiral William T. Sampson krossade den spanska atlantflottan i hamnen två dagar senare. Trots att Kuba hade utropat sin frihet, stannade amerikanska trupper kvar i flera år, och deras långvariga närvaro säkerställde kontinuiteten i sockerekonomin. Ekon av kanoneld bleknade, men den kubanska suveränitetens byggnad stod omformad under nya imperialistiska ambitioner.

Santa Ifigenia-kyrkogården ger evig ro åt José Martí, poeten och patrioten vars skrifter kristalliserade drömmen om en oberoende republik. Hans mausoleum, ett sobert monument av sten och marmor, lockar pilgrimer som vördar hans vision om en nation bunden av rättvisa. I närheten ligger askan av Frank País, den hemlige ledaren från Santiago vars urbana celler galvaniserade unga kubaner mot Batistaregimen. När Fidel Castros upprorsband attackerade Moncada-kasernen den 26 juli 1953 samlade País sympatiska studenter och arbetare och vävde in underjordiska nyhetsbrev och vapenförråd till ett motstånd som skulle visa sig avgörande. Han blev förrådd och mördad 1957 och blev en martyr vars begravning bredvid Martí underströk stadens roll som revolutionens smältdegel.

I gryningen den 1 januari 1959 utropade Castro triumf från balkongen i Santiagos stadshus, hans röst ekade över gator som hade burit barrikader och list. Teatro Heredia står som ett kulturellt landmärke, dess fasad prydd med ett väggmålningsporträtt av Juan Almeida Bosque, vars gerillakommando i Oriente-provinsen visade sig vara avgörande för upproret. Teatern fortsätter att visa dramatiska och musikaliska föreställningar, och varje säsong bekräftar den Santiagos identitet som Kubas konstnärliga hjärta.

José María Heredias andar, en poet av transcendenta verser från tiden före kriget, svävar över stadens lyriska själ. Född under tropiska solar förebådade hans tidiga oden till friheten Martís egen dialektik om frihet. Det självbetitlade Teatro Heredia firar denna härkomst, och dess scen är en plattform för nya röster som hämtar inspiration från århundraden av Santiagos berättelse.

Facundo Bacardi Masso grundade varumärket som skulle bli synonymt med rom år 1862, här vid stadens kaj. Det ursprungliga destilleriet inrymmer nu ett museum där besökare möter familjens konstsamling och följer Bacardis utveckling från småskaligt hantverk till globalt företagande. Kristallkaraffer och kopparpannor står bland dukar och skulpturer, en kombination av dryck och förfining som är unik för Santiagos kulturella ekonomi.

Musiken flödar genom Santiagos gator som livsnerv. Hem till Compay Segundo, Ibrahim Ferrer, Eliades Ochoa och Ñico Saquito, testamenterade den sonen till världen, genren ur vilken salsan föddes. Conga-trummor och trompeta porslin – dess pentatoniska bleckblåsröst – tillkännager karnevalen varje juli, före fastan, med rytmer som frammanar ett kollektivt firande. Det var under karnevalens festligheter som Castro smög sig in genom stadsportarna för att konfrontera Moncada, trummorna maskerade hans närmande. Stadens karnevalstradition sammanflätar således festlighet med revolution, minne med hjärtslag.

Santería har en stark anhängarskara i Santiago, där yorubagudar bönas vid helgedomar under bougainvillea-rankor. Vodúnriter – spår av haitiskt arv – fortsätter i synkretiska ceremonier som blandar västafrikansk och katolsk ikonografi. På enkla gårdar erbjuder anhängare blommor och kanderade frukter till Oricha, deras böner bärs upp av palmer som prasslar som viskade förtroenden. Den religiösa strukturen här medger mångfald, en tolerans som är född ur kolonial skiktning och invandrarinflöde.

Stadens arkitektur presenterar ett galleri av epoker: barockkyrkor som inramar smala gränder, neoklassiska portiker som skyddar skuggiga torg och pastellfärgade fasader som avgränsas av smidesjärnsbalkonger. Från dessa balkonger, som darrar i branta backar, erbjuder de utsikt över terrakottatak och skogsklädda kullar – ett samspel mellan byggnadsform och Sierra Maestras grönska. Inom dess gränser finns reliker från Spaniens tidigaste byggnader i Amerika: den första katedralen på Kuba och gruvplatsen vid El Cobre, där koppar först utvanns i den nya världen.

Ett band av motorväg – Carretera Central – slingrar sig genom stadens artärer och kommer snart att förbinda Havanna med Santiago via den södra delen av motorväg A1. Antonio Maceo flygplats, uppkallad efter den upprorsgeneralen, förbinder flyg från Havanna till Port-au-Prince och Santo Domingo, tillsammans med flygbolag som trafikerar Nordamerika och Karibien. Inom stadsområden transporterar Metrobus passagerare längs rutter som inte är längre än tjugo kilometer, medan Omnibus Metropolitanos utökar trafiken till satellitstäder fyrtio kilometer bort.

Ferrocarriles de Cubas spår möts vid General Senén Casas station, en modern ombyggnad som färdigställdes 1997 intill hamnen. Härifrån går tåg över ön mot Havannas centralstation, med stålhjul som transporterar både gods och väntan genom grönskande provinser. ASTRO-bussar kompletterar detta nätverk och sträcker sig längs motorvägarna med schemalagda avgångar.

Baconao-parken, som utsågs till ett UNESCO-biosfärreservat 1987, breder ut sig öster om staden som en mosaik av kustlaguner, tropisk skog och bergig terräng. I dess lundar och trädgårdar förebådar endemiska fågelsång gryningen, medan sötvattenkällor porlar med uråldrig ihärdighet. Parkens namn erkänner balansen mellan mänsklig aktivitet och naturliga system – en jämvikt som återspeglas i rytmerna i själva Santiago, där urban intensitet och frodiga landskap samexisterar.

Klimatet i Santiago de Cuba följer ett tropiskt savannmönster, fuktig värme råder utan utpräglade våta eller torra årstider. Passadvindar från Karibien mildrar luftfuktigheten, men regn kan komma med liten förvarning och döpa staden i plötsliga utbrott innan solen återigen gör sig påmind. Gatorna glimmar under ekvatorialsolar; nätterna drar ner en sammetsridå genomskinad av stjärnor, deras avlägsna flimmer speglas i vikens mörka vatten.

Från sina tidigaste koloniala murar till karnevalens trumslag utvecklas Santiago de Cuba som en palimpsest av historia och kulturer. Staden bär prägeln av spansk erövring och avtrycken av afrikanska och franska invandrare, av revolutionär glöd och konstnärlig triumf. Dess kullar och gator, dess torg och hamnar rymmer berättelser som genljuder av son, rom och poesi. I varje koppartak och skuggat galleri hävdar staden en identitet som är både forntida och ständigt förnyande – ett bevis på platsens och människornas ihärdighet.