Bar

Bar är Montenegros viktigaste sjöfartsport, en stad med 15 868 invånare inbäddad på en 598 kvadratkilometer stor kustlinje och inland, och säte för en kommun vars 46 171 invånare bor i 85 bosättningar som sträcker sig från Adriatiska havet till Skadarsjöns stränder. Beläget sextio kilometer sydväst om Podgorica, landets huvudstad, och direkt på andra sidan havet från den italienska staden Bari, intar Bar en gränspunkt där Medelhavets rytmer blandas med Balkans inlandspuls.

Ända sedan sitt antika ursprung som Antibarium – ”mittemot Bari” på romerska sjömäns språk – har staden vittnat om epoker av imperium, tro och sjöfart. Idag står den inte kvar som ett museiföremål utan som ett levande samhälle vars ekonomi är beroende av dess djuphavshamn, vars byggnadsstruktur bär ärren och triumferna från venetianskt, ottomanskt och slaviskt styre, och vars landskap sträcker sig från steniga stränder till ekklädda åsar. I Bar flätas geografi och historia samman på ett sätt som är både elementärt och outgrundligt, och inbjuder till reflektion lika mycket som till nyfikenhet.

Bars topografi utvecklas i tre koncentriska zoner. I väster utbreder sig Adriatiska havet i ljusa akvamarinfärgade band, vars tidvatten sköljer mot en kust kantad av hamnar, olivlundar och en och annan vall. I öster sluttar landet svagt mot Rumija- och Sutorman-åsarna, vars sluttningar täcks av maki och ekskog, innan det ger vika för den vidsträckta Skadarsjön – den största sjön i södra Europa. Mellan hav och sjö ligger ett lapptäcke av citrusodlingar, vingårdar och granatäpplefält, ett vittnesbörd om århundraden av subtropiskt jordbruk som vårdats av det soldränkta klimatet.

Bars klimat präglas av två distinkta medelhavsklimat. Vintrarna förblir milda och ihållande våta, med en genomsnittlig januaritemperatur på 12,3 °C som högsta dagtemperatur och sjunker till 4,3 °C på natten, och snöfallet faller endast i sällsynta, uppmätta snödrivor – framför allt de nio centimetrama i januari 2000. Somrarna är långa och ljusa, med en högsta julitemperatur på 27 °C till 28 °C och en lägsta natttemperatur på 18 °C, avbrutna av korta, milda regnskurar. Staden solar sig i mer än 2 500 soltimmar under året, och målar sina stenväggar och tegeltak i ständigt skiftande ljus och skugga.

Ändå är det i de tysta ruinerna av Gamla Bar, fyra kilometer inåt landet vid foten av berget Rumija, som regionens mångsidiga historia tydligast gör sig gällande. Här, bortom portarna som en gång vaktade en medeltida fästning, ligger de sönderfallande resterna av kyrkor, moskéer och akvedukter. En port från 900-talet vakar över ruinerna av Sankt Georgs katedral, grundad på 1000-talet, tillsammans med fragmenten av Sankt Katarinas kyrka och moskén Omerbašić, byggd 1662. Spridda bland dem ligger resterna av valven från en ottomansk akvedukt – återuppbyggd efter jordbävningen 1979 – och graven för 1600-talspredikanten Dervish Hasan. Dessa stenar, trasiga och väderbitna, bär ett tyst vittnesbörd om en stad som en gång skiftade händer mellan slaviska prinsar, venetianska doger och ottomanska pashor.

I stadsdelarna som omger den moderna hamnen utspelar sig Bars berättelse parallellt mellan traditionell industri och framväxande turism. Bars hamn, med sina 3 100 meter kaj, 800 hektar mark och 200 hektar skyddade vatten, hanterar cirka fem miljoner ton gods varje år. Dess kranar och containerplattformar ramar in stadssilhuetten, en ständig påminnelse om stadens strategiska betydelse för Montenegros handelsnätverk. Intill slingrar sig järnvägen Belgrad-Bar – färdigställd 1976 efter årtionden av tekniska utmaningar – genom bergstunnlar och dalviadukter, som förbinder Adriatiska havet med den serbiska huvudstaden och öppnar inlandet för både besökare och varor.

Jordbruket är fortfarande en integrerad del av Bars identitet. Kommunens jordmån hyser cirka 95 000 olivträd och 80 000 citrusfrukter – citroner, mandariner, apelsiner och grapefrukt – som frodas i den subtropiska solen. Centrum för subtropiska grödor, grundat 1937, står som Montenegros äldsta vetenskapliga institution, dess forskningsområden och plantskolor ett levande arkiv över trädgårdsodlingens anpassning. Den lokala livsmedelsproducenten Primorka, som har varit verksam i över ett halvt sekel, pressar olivolja och buteljerar granatäpplejuice, vilket vidmakthåller kulinariska traditioner som går tillbaka till tidig industriell verksamhet på 1920-talet.

Stadens religiösa arkitektur speglar dess komplexa sociala struktur. Ortodoxa och katolska kyrkor delar stadsdelar med moskéer som uppförts under ottomanskt beskydd. I det nyare kvarteret i Novi Bar ligger Sankt Nikolaus kyrka, som inhyser ärkebiskopsdömet som grundades på 1100-talet, medan den moderna katedralen Sankt Johannes Vladimir – färdigställd mellan 2009 och 2015 – i närheten konkurrerar med Podgoricas främsta ortodoxa byggnad, med fresker invigda till regionens första medeltida helgon. På andra sidan staden har Omerbašić-moskén i Gamla Bar behållit sin smala minaret och bönesal, som besöks av pilgrimer som dras till dess grund från 1600-talet.

Bars demografiska sammansättning återspeglar migrationsvågor och skiftande gränser. Enligt folkräkningen 2011 utgör etniska montenegriner och serber tillsammans cirka åttiofyra procent av stadens befolkning, medan bosniaker, muslimer, albaner och kroater bildar mindre samhällen. Religionen följer liknande linjer: Ortodoxa troende utgör nästan åttio procent, medan muslimer och katoliker utgör tio respektive fem procent. Dessa siffror, även om de är föremål för gradvisa förändringar, pekar på ett samhälle som är grundat i gemensamma traditioner från Adriatiska havet och Balkan.

Trots sin strategiskt viktiga hamn är Bar fortfarande blygsam i skala. Dess medeltida kärna – där smala gränder leder mot ruiner av fästningsmurar – mäter knappt några hektar, och den moderna stadskärnan, omgiven av järnvägsspår och oljetankar, sträcker sig i oregelbundna block av låga byggnader. En handfull hotell ligger längs vattnet, men mycket av boendet ligger i pensionat och privata logi norr om industriområdet, i stadsdelar som Šušanj. Här ger tallklädda stränder vika för stenstränder, och sommarturismens sorl är fortfarande måttligt även på sin höjdpunkt.

Transportförbindelser utstrålar från staden som ekrar på ett hjul. Adriatiska motorvägen löper längs kusten och förbinder Bar med Budva i norr och Ulcinj i söder. Sozina-tunneln, som öppnades 2006, skapade en direkt rutt genom Golija-bergen till Podgorica, vilket minskade restiden till under en timme. En bilfärja trafikerar den åtta kilometer långa överfarten till Bari i Italien, och dess säsongsbetonade tidtabell återspeglar turismens ebb och flod; trafiken till Ancona lades ner i slutet av 2016. I inlandet förbinder busstrafiken Bar med Sutomore, stränderna på Budvas riviera och byarna som omger Skadarsjön, medan timtåg anländer och avgår från stationen, deras vagnar en påminnelse om stadens industriella arv.

Kulturlivet i Bar är förankrat i två institutioner som är inrymda i kungliga lämningar. Kung Nikolas palats, en byggnad från 1885 i eklektisk stil, ligger bland lummiga trädgårdar, dess orangeri och smidesjärnsbalkonger antyder influenser från jugendstil. Idag fungerar det som lokalhistoriskt museum, dess rum är inredda för att frammana interiören i en hovrätt från slutet av 1800-talet, med tidstypiska möbler, porträtt och arkivdokument. I närheten har den medeltida fästningen Gamla Bar delvis omvandlats till ett friluftsmuseum, där guidade stigar leder besökare bland cisterner, vallar och det berömda "Gamla olivträdet" - ett knotigt träd som sägs vara två årtusenden gammalt.

Marknadslivet frodas längs Bulevar 24. Novembra, där stånd erbjuder ostar i träbägare och fiskpaviljongen levererar Adriatiska havets dagliga fångst till lokala priser. En VOLI-stormarknad nära stationen tillgodoser invånarna med ett stormarknad, apotek och kulinariskt emporium. Kaféerna sträcker sig ut över den asfalterade gatan som går från parkeringsplatsen till porten till Old Bar, deras bord finns i olika stilar – några enkla träbänkar nära fästningsmurarna, andra stilfullt inredda med randiga markiser och smidesjärnsstolar. Bland dessa finns ćevabdžinica Dino, där kryddade lammköttbullar delar bord med granatäpplejuice, och Fish Bar Cvijo, vars mezzalunaformade meny erbjuder grillade specialiteter tillsammans med havsglaserade atmosfärer.

Nattlivet i Bar är lugnt. Där andra adriatiska semesterorter öser ljus och musik in på småtimmarna, avtar Bars kvällar vid midnatt, med hantverksölsbarer som 501 Darts Bar och Varadero. Taxibilar klustrar nära buss- och järnvägsstationerna och betjänar timbussarna till stränderna i Šušanj och bortom. För de som söker mer livligt sällskap erbjuder Sutomore – en by tio minuter söderut med bil – sandstränder och säsongsbetonade klubbar, medan Budvas anrika nattliv ligger en timme norrut.

I inlandet ligger ruinerna av Ratac-klostret och Tabiya-fästningen på skogsklädda kullar och erbjuder utsikt över både hav och sjö. En sekundär väg leder till ett monument till minne av slaget vid Bar år 1042, där serbiska styrkor under Stefan Vojislav besegrade bysantinerna – en plats vars betongsocklar nu fungerar som en panoramautsikt. I öster öppnar sluttningarna runt Skadarsjön sig mot Skadarska Krajina, en mosaik av fiskebyar och fågelrika våtmarker som belönar tidiga morgonutforskningar med båt.

Modern Bar motstår stereotyperna om Rivieran. Det är varken en storsemesterort eller en sömnig provinsiell hamn, utan snarare en plats med årliga rytmer som är lika mycket rotade i maritim handel och jordbruk som i sol-och-havsturism. Året runt sätter kranarna i hamnen i rörelse, oliver faller på hösten, skolor och butiker öppnar i september, och ortodoxa och islamiska festivaler markerar vår och sommar. Det finns en soliditet i det dagliga livet här, en underström av historia som gör sig gällande närhelst frånlandsvinden rör om cypresserna eller ett tåg visslar genom tunneln in till stationen.

För den resenär som vill bevittna en genuin adriatisk stad erbjuder Bar en balans mellan det elementära och det vardagliga. Man kan följa fotsteg förbi en venetiansk port, stanna till framför en ottomansk moské eller dröja sig kvar vid ett bord med lokala ostar utan att någonsin känna tempot som dikteras av en guideboks resplan. Här är Adriatiska havet varken en handelsvara eller bara en kuliss, utan en ständig samtalspartner – från fiskebåtar i gryningen till färjor som avgår till Italien i skymningen.

Till slut uppenbarar sig Bar inte i ett enda panorama utan i en följd av små möten: klocktornets staccato-ljud mitt på dagen, doften av jasmin blandad med dieselavgaser nära kajen, ekot av barnskratt bland de förstörda valven i S:t Katarinakyrkan. Dessa detaljer sammansmälter till en bild av en stad som är både förankrad i sitt arv och öppen för förändringens strömmar – där det gamla och det moderna finner en trevande överenskommelse, och där berättelsen alltid är under utveckling.