Wuxi

Wuxi ligger på en låg, bördig slätt vid den södra kanten av Yangtzeflodens delta, vars västra gräns definieras av Taisjöns vidsträckta utbredning, Kinas tredje största sötvattensbassäng. Under årtusenden har området, som nu administreras som en stad på prefekturnivå, lockat bosättare till sina kustlinjer och halvöar. Vid folkräkningen 2024 hade nästan 7,5 miljoner invånare slagit sig ner här, organiserade i fem stadsdistrikt och två städer på länsnivå, själva fördelade på sjuttiotre enheter på kommunnivå. Dessa siffror återspeglar både en stadig urban tillväxt och en djup samhällsstruktur som kan spåras tillbaka till Wuxis tidigaste dagar som ett lokalt handelscentrum.

Taisjöns konturer formar mycket av Wuxis karaktär. I Binhu-distriktet ligger Lihu-parken vid en böjd strand som mjukt sveper in i vågorna, vars videkantade strandvall och små paviljonger påminner om trädgårdar som byggdes av lärda tjänstemän för århundraden sedan. I närheten sträcker sig Changguangxi våtmarkspark över en tio kilometer lång kanal som förbinder Lihu med den bredare sjön. Shitang-bron välver sig över lotusblommor som speglar himlen. Yuantouzhu – eller Sköldpaddsön – reser sig som en skogsklädd udde omgiven av grunda vikar, medan de små öarna i Taihu Xiandao pryder vattnet som kluster av gröna juveler.

På en udde sydväst om stadskärnan står Lingshan Grand Buddha. Gjuten i brons och med en höjd på åttioåtta meter rankas den bland de högsta figurerna av sin typ någonsin. Statyn delar sin mark med Brahma Palace, ett tempelkomplex vars taklinjer påminner om klassiska träkonstruktioner och ornamentala kluster som Five Mudra Mandala. En separat skulptur av Sakyamuni, sju meter hög, reser sig över en lotusdamm. Arrangemangen utgör ett utomhuskompendium av buddhistisk konst, mot både sjöutsikt och låga, böljande kullar.

I den motsatta änden av stadens kulturella spektrum ligger Wuxi-museet. Det öppnade i oktober 2008 och samlar samlingar från Revolutionsmuseet, Vetenskapsmuseet och en särskild samling inom industri och handel. Dess utställningsyta överstiger tjugofyra tusen kvadratmeter och omfattar konstinstallationer, historiska artefakter och interaktiva utställningar. I en särskild flygel bevarar museet för antika steninskriptioner snidade stelaer som går tillbaka till regionens tidiga dynastier. De årliga besökarna uppgår nu till över en halv miljon, lockade av både fokuserade utställningar och platsens administrativa förvaltning av flera satellitinstitutioner – bland dem Chengji Art Museum och Hongshan Archaeological Museum, där Wu-kulturreliker från ett gravkomplex som grävdes ut 2004 finns att beskåda.

Stadsgrönområden sträcker sig västerut i Xihui Park, som anlades 1958 vid foten av Xi Shan. Dess mittpunkt, Jichang Garden, har stenpartier och omsorgsfullt placerade paviljonger arrangerade runt reflekterande dammar. En smal pagod – Dragon Light – reser sig från en kulle och erbjuder en utsikt över de äldre Jiangnan-kvarteren som nu är avsedda för handel och industri. Stadens zoo, som ligger inte långt från Taisjöns strand, står som ett AAAA-rankat nationellt landmärke. Dess samling omfattar mer än tusen exemplar, från asiatiska elefanter till vita noshörningar, och inkluderar en särskild utställningshall för ekologi och vetenskap.

Rötterna till Wuxis kommersiella liv sträcker sig tillbaka till vår- och höstperioden, då platsen fungerade som huvudstad i staten som styrdes av Helu av Wu. Arkeologiska lämningar – som senare identifierades 2008 som bland Kinas tio största nya upptäckter – vittnar om stadsmurar som dateras till 514 f.Kr. Århundraden förflöt innan den moderna industrins ankomst; år 1895 etablerade två bröder, Yang Zonglian och Yang Zonghan, Yeqin bomullsfabrik strax utanför den södra porten. Ur detta företag sprang ett industriellt ekosystem byggt på textilier, sidenvävning och spannmålsbearbetning. Köpmansfamiljer – främst Rong- och Tang-klanerna – samlade betydande kapital och lade grunden för Wuxis rykte som en vagga för inhemsk företagsamhet.

Med reformera kom ny expansion. Lokala entreprenörer, som byggde på traditionella nätverk mellan stadsdelar och industrier, gick in i högteknologiska och privata företag. I juli 1993 blev Taiji Industry det första Wuxi-företaget som noterades på Shanghaibörsen. Sedan dess har antalet börsnoterade företag med huvudkontor här ökat och bildat vad analytiker kallar "Wuxi-plattan", den största koncentrationen av börsnoterade företag i Jiangsu-provinsen. Stadens ranking bland nyligen utsedda "förstaklassiga" och "kommersiella" centra i Kina återspeglar dess framväxt som ett nav för tjänster och avancerad tillverkning inom det bredare Yangtzedeltat.

Transportförbindelser förstärker denna roll. Wuxi Shuofang Airport, som invigdes 2004, ligger fjorton kilometer norr om stadens centrum och har direkta förbindelser till större kinesiska städer och regionala knutpunkter som Singapore och Osaka. Längs vägen korsar China National Highway 312 staden, och G42 Shanghai–Nanjing Expressway förbinder Wuxi med Suzhou, Nanjing och Shanghai. En regional utlöpare, Wuxi–Yixing Expressway, knyter samman staden med dess södra inland.

Järnvägstrafiken omfattar två höghastighetskorridorer. Intercity-linjen Shanghai–Nanjing, som öppnades den 1 juli 2010, passerar genom Wuxi järnvägsstation, vilket förkortar restiderna till både provinsiella och nationella huvudstäder. Höghastighetslinjen Peking–Shanghai betjänar även lokala plattformar. Inom stadsgränserna togs Wuxis tunnelbanenätverk i drift den 1 juli 2014, vilket gör Wuxi till den tjugoandra fastlandsmetropolen med stadsjärnväg. I januari 2024 sträckte sig fem linjer över 145 kilometer och betjänade nittiosju stationer; ytterligare fyra linjer var under uppbyggnad, vilket lovade ytterligare 120 kilometer spår. Det dagliga antalet resenärer har ökat till över en miljon, ett rekord som nåddes den 16 februari 2024.

Sjöfarten är fortfarande betydande. Wuxis hamn i Jiangyin har tolv kajplatser och hanterar oceangående fartyg på upp till 100 000 ton. Lagergårdar, portalkranar och siktningsanläggningar stöder den årliga genomströmningen av malm, kol och styckegods. Linjetrafik förbinder nu Wuxi med hamnar i Mellanöstern, Thailand och Sydkorea. På land hanterar Wuxi Public Transport nästan trehundra busslinjer och cirka 3 000 fordon; år 2020 närmade sig det årliga antalet passagerare 200 miljoner.

Utöver sin infrastruktur bevarar Wuxi sina historiska bostäder. Det tidigare hemmet för diplomaten från Qing-eran Xue Fucheng ligger på Xueqian Street 152 och är öppet för besökare. Staden är också värd för moderna kulturella platser: Grand Theatre, hyllad för sin moderna arkitektur, och Sunac Taihu Show, en scenkonstproduktion som iscensätts på en flytande plattform mot Taisjöns kvällsljus.

Tillsammans bildar dessa element ett porträtt av en stad som balanserar lager av antiken med strömmar av handel och modernitet. Dess vattenvägar och trädgårdar påminner om en tidigare era av kanaltrafik och reträtt för forskare och tjänstemän. Dess fabriker och finansföretag frammanar ambitionerna hos entreprenörer efter Mao. Dess transportnät väver samman Wuxi med en av Kinas mest dynamiska regioner. Här förblir historiens svep synligt – hugget i ruiner, inristat i sten, ekat i tempelsånger – medan det dagliga livet rusar framåt, drivet av höghastighetståg och tunnelbana. Resultatet är en sammanhängande helhet: en stad vars ekonomi, kultur och landskap vittnar om både bestående traditioner och medveten omvandling.