Tianjin

Tianjin ligger där norra Kinas platta vidsträckta yta möter Bohaibukten, vars breda kustlinje böjer sig in i en av landets mest trafikerade hamnar. Med nästan 13,9 miljoner invånare vid tidpunkten för folkräkningen 2020 rankas staden bland Kinas mest befolkade kommuner och ligger vid den nordöstra änden av Canal Grande, som förbinder Gula floden och Yangtzefloden. Tianjin styrs direkt av Kinas statsråd tillsammans med Peking, Shanghai och Chongqing och utgör den norra porten till Jing-Jin-Ji-megalopolen och fungerar som den viktigaste kuststaden i Bohai Economic Rim.

Området som blev Tianjin fick sin muromgärdade stad år 1404. I århundraden tjänade den det kejserliga hovet som ett knutpunkt för livsmedel och transporter. Efter andra opiumkriget öppnades den som en fördragshamn år 1860. Utländska makter etablerade nio koncessioner längs Hai-floden – fristående enklaver med villor i europeisk stil, slott och bostäder med röda tegelväggar. Friktioner blossade upp ibland, särskilt i Tianjin-incidenten 1870 och igen under Boxerupproret år 1900; efter det senare revs de gamla stadsmurarna för att ge ockupanterna fri sikt. Under både den sena Qing-regeringen och den republikanska regeringen stimulerade koncessionerna befolkningstillväxt och industriell expansion. Många av dessa byggnader finns kvar än idag, deras fasader spårar en arkitektonisk dialog mellan 1800-talets Europa och det moderna Kina.

Efter 1949 led Tianjins ekonomi under central planering och förödelsen av Tangshanjordbävningen 1976. Återhämtningen började först på 1990-talet. År 2010 hade planerarna delat upp kommunen i två kärnor: det traditionella stadsområdet som ligger klustrat längs Hai-floden och Binhai, ett kustnära nytt område. Den äldre staden har bevarat smala gränder från koncessionstiden söder om floden, där slott i fransk stil nu inrymmer butiker och kaféer, och tyskbyggda villor ligger mitt bland moderna skyskrapor. Österut ligger tidigare brittiska bostäder och det rekonstruerade Konfuciustemplet. I Binhai omger en silhuett av glastorn Yujiapu Financial District – av vissa kallat "Kinas Manhattan" – där cirka 285 Fortune 500-företag har kontor. Detta distrikt är Kinas femte största konstgjorda djuphavshamn, vars fartygstrafik rankas bland de mest trafikerade i världen.

Administrativt sträcker sig Tianjin över 11 860,6 km². Fjorton distrikt omger en i stort sett plan kustslätt, medan Yanbergen i norr reser sig mot Jiuding-toppen på 1 078,5 m. Haifloden bildas där floderna Ziya, Daqing och Yongding möter Canal Grande, och den rinner ut i Bohai strax öster om Tanggu. Nittiofem kilometer kustlinje, tidvattenslätter och Beidagang- och Yuqiao-reservoarerna präglar dess geografi.

Dess klimat ligger i skärningspunkten mellan halvtorra och monsunpåverkade kontinentala mönster. Vintrarna är i genomsnitt –2,8 °C i januari, kylda av den sibiriska högsta temperaturen, medan juli värms upp till 27,2 °C under den östasiatiska monsunen. Den årliga solskenstiden är ungefär 2 460 timmar. Nederbörden – cirka 521 mm per år – faller främst i juli och augusti. Våren medför enstaka Gobi-dammstormar, och sommarfuktigheten kan överstiga 80 procent. Extrema temperaturer vid huvudstationen varierar från –22,9 °C till 41,1 °C.

Den ekonomiska återhämtningen accelererade efter år 2000. År 2014 nådde Tianjins BNP 1,572 biljoner RMB – dess produktion per capita på 17 126 USD överträffade kortvarigt landets. Tillverkning, petrokemikalier och logistik är förankring i dess industrier, medan Binhais högteknologiska parker lockar investeringar inom flyg- och rymdteknik och bioteknik. Staden är bland de tjugo främsta globala centren för forskningsresultat, och dess institutioner – Nankai, Tianjin University, Tianjin Medical och andra – lockar forskare från hela norra Kina.

Transportinfrastrukturen har utökats i enlighet därmed. Tianjin Binhai internationella flygplats ligger 13 km från centrum, och förbindelserna från Beijing Daxing förbättrar dess förbindelser. Höghastighetstågförbindelser till Peking färdigställdes i augusti 2008; de snabbaste intercitytågen, omklassificerade 2008 med "C"-beteckningar, täcker den 120 km långa sträckan på bara 30 minuter. Fyra huvudjärnvägsstationer – East (den ursprungliga Laolongtou-platsen från 1892), West, North och Tanggu – förankrar nationella linjer som Jingshan-, Jinpu- och Qingdao-linjerna.

Inom staden korsar ett modernt tunnelbanenätverk med sex linjer och 155 stationer båda kärnorna; Linjerna 1, 2, 3 och 6 betjänar stadsområdet, medan linjerna 5 och 9 förbinder TEDA och Tanggu. Linje 1, som återöppnades 2006, följer samma spårvagnslinje som Tianjins första spårvagn, som gick från 1906 till 1972, och kommer att se sin teknik återvända i Binhai genom ett banbrytande spårvagnssystem med gummihjul. Vägarna inkluderar tre ringvägar – Inre, Mellersta och den kontrollerade yttre – plus sju motorvägar som förbinder Peking, Tangshan, Shenyang och bortom, och sex nationella motorvägar som kretsar runt norra Kina.

Tianjins demografiska profil snedvrider hankineser, men femtioen minoritetsgrupper finner ett hem här, bland dem hui-, manchu-, mongol- och koreanska samhällen. Standardkinesiska råder i skolor och näringsliv, men den lokala Tianjin-dialekten behåller distinkta toner och ordförråd, vilket skiljer den från Pekings språkbruk.

Kulturlivet bygger på denna blandning av tradition och anpassning. Operafans betraktar Tianjin som ett sekundärt fäste för Pekings opera. Staden gav också upphov till xiangsheng, en form av komisk överhörning. Ma Sanli (1914–2003), en Hui-artist, populariserade rutiner på både Tianjin- och mandarin-dialekter. Hans arv lever vidare vid sidan av moderna ståuppscener där artister använder bambuklappar (kuaiban) och skämtar snabbt.

Hantverksmässiga framsteg finns fortfarande i många stycken. Femton kilometer väster om stadskärnan ligger Yangliuqing, där flerfärgade nyårsträsnitt (yangliuqing nianhua) slingrar sig genom familjelinjerna. Zhang-lerfigurer – smidiga skulpturer målade i livfulla nyanser – avbildar fortfarande folkhjältar och vardagliga scener. Wei-drakar viks till fickstorlek men klättrar ändå uppför himlen med balanserade ramar av bambu och siden.

Matlagningen återspeglar stadens maritima prägel. Fisk och skaldjur förekommer i nästan alla specialiteter. Grova (cu), lena (xi) och höga (gao) kulinariska stilar klassificerar lokala rätter. De åtta stora skålarna presenterar en uppsättning fylliga kötträtter, medan de fyra stora grytorna spänner över allt från anka och fårkött till flodfisk. Gatustånd på Nanshi Food Street säljer Goubuli baozi – ångade bullar vars namn översätts till "hundar ignorerar" – tillsammans med Guifaxiang mahua-twists och Erduoyan-stekta riskakor. Andra delikatesser inkluderar åsneköttsmörgåsar, Bazhen-fårkött och kastanjefyllda biffar.

Detaljhandel och nattliv tillgodoser både invånare och utlänningar. Heping Lu och Binjiang Dao är Tianjins främsta shoppingkorridorer, kantade av köpcentra och traditionella butiker. Lokala marknader marknadsför vävda tofflor, medicinalörter och sidenfläktar. Barer i universitetsdistrikten välkomnar utländska studenter och affärsbesökare; biljettpriserna är fortfarande blygsamma, men importerade drycker kostar från 25 yen och uppåt. Dansklubbar föredrar mainstream kinesisk och västerländsk pop, hiphop och R&B. De som söker alternativa ljud hittar färre ställen.

Religiösa traditioner lever vidare vid sidan av det moderna livet. Den stora moskén – Qingzhen si – grundad 1703, är förankring i ett sekelgamalt muslimskt kvarter. Templet för stor medkänsla och kristna katedraler som Sankt Josef och Vår Fru av Seger vittnar om buddhismen och katolicismen i staden. Mindre folkliga seder, som Mazu-dyrkan, återspeglar Tianjins maritima arv.

På senare år har stadsplanerare betonat hållbar mobilitet. Ett program som stöds av Världsbanken gav Tianjin priset för hållbara transporter 2024 för att ha utökat tillgängliga offentliga och icke-motoriserade nätverk – en modell för Kinas koldioxidneutrala mål.

Idag står Tianjin mellan två strömningar: den tunga strömningen från sitt industriella förflutna och den växande vågen av kunskapsindustrier och finansiella tjänster. Dess breda flodstränder bär fortfarande fotspåren av europeiska kolonister och kejserliga tjänstemän, men bakom glastorn debatterar studenter vetenskapliga artiklar i universitetslaboratorier och lastkranar surrar på hamnen. I den blandningen av gammalt och nytt fortsätter staden att utvecklas i avvägda steg, dess historia handlar lika mycket om anpassning som om uthållighet.