Bandung

Bandung ligger på en högplatå i västra Java, Indonesien, med en silhuett som avbryts av avlägsna vulkaniska toppar och sammanflätade gator som bär ekon av kolonial ambition och återuppfinning efter självständigheten. Med sina 768 meter över havet ligger staden i en bassäng omgiven av vulkaner från sen tertiär och kvartär, vars sluttningar en gång var draperade av te- och kaffeplantager. Idag rankas Bandung som landets tredje största stad efter Jakarta och Surabaya, medan dess storstadsregion är hem för mer än elva miljoner människor. Här mildrar höjden den ekvatoriella värmen, och dimmiga morgnar erbjuder ett dämpat ljus som mjukar upp både art déco-fasader och den hastiga trafiken nedanför.

Bandungs ​​ursprung kan spåras tillbaka till Nederländska Ostindien, då 1700-talets plantageägare anlade teträdgårdar vid dess bördiga norra kullar. En väg sträckte sig nordväst mot Batavia och förband avlägsna höglandsfält med den koloniala huvudstaden. År 1906 hade Bandung fått status som gemeente, och inom årtionden fick det eleganta hotell, kaféer och butiker – så många att invånarna faktiskt döpte det till Parijs van Java. Gedung Sate, med sin distinkta kupol av satayspett, och de raffinerade kolonnaderna på Preanger Hotel står fortfarande som påminnelser om en tid då europeiska känslor formade lokala silhuetter.

Geologiskt sett döljer Bandungbäckenet resterna av en enorm pleistocen vulkan känd som Mount Sunda. Två katastrofala utbrott skulpterade landskapet: det första urholkade en bred krater, det andra dämde upp Citarumfloden och skapade en forntida sjö vars slutliga dränering fortfarande är föremål för vetenskaplig debatt. Under staden ligger mer än sex miljarder kubikmeter grundvatten instängt i vulkaniska och alluviala lager, vilket förser den med dricksvatten, bevattning och fiske. Cikapundungfloden delar slätten i två delar, medan Tangkuban Perahu – bokstavligen den "upp och ner-vända båten" – tornar upp sig i norr, med dess avkortade topp en påminnelse om otämjd makt.

Under årtiondena efter Indonesiens självständighet 1945 expanderade Bandung bortom sin koloniala mark. Landsbygdsområden gav vika för förorter, och befolkningstätheten steg till över sexton tusen själar per kvadratkilometer. Nya höghus har sedan dess förändrat stadssilhuetten, medan villor mångdubblas i det som en gång var skyddad höglandsskog. Dessa förändringar har medfört nya utmaningar: översvämningar till följd av otillräcklig dränering, ett komplext trafiknätverk som ansträngs av begränsade huvudvägar och den obevekliga kampen för att hantera fast avfall.

Ändå har staden också strävat efter innovation. År 2017 vann den ASEAN Clean Air Award för luftkvaliteten i storstäder, ett erkännande av hållbar miljöförvaltning. Kommunala myndigheter har utnyttjat kommunikationsteknik för att varna invånare för översvämningar och trafikstockningar, vilket har gett Bandung ett rykte som en av Indonesiens "smarta städer". År 2015 välkomnade UNESCO staden till Creative Cities Network tack vare dess design-, hantverks- och nya mediegemenskaper. Samtidigt har Bandung framstått som ett nationellt nav för teknikföretag och startups, vilket lockar både studenter och investerare till sina forskningsinstitut och inkubatorer.

Arkitektonisk historia är fortfarande påtaglig på många håll. Henri Maclaine Ponts arbete, som grundade stadens första tekniska universitetscampus vid Technische Hogeschool te Bandung, introducerade "New Indies Style", ett tidigt försök att blanda art déco-former med lokala motiv – tydligast i ceremonihallens brant sluttande sundanesiska tak. På 1920-talet föregrep J. Gerbers design för Gedung Sate den föreslagna överföringen av den koloniala huvudstaden från Batavia, medan Wolff Schoemakers behärskning av modernistiska linjer berikade byggnader som Villa Isola och det regionala militära högkvarteret. Albert Aalbers bidrog med den strömlinjeformade elegansen hos DENIS Bank och gav ny storslagenhet till Savoy Homann Hotel. Tillsammans förvandlade dessa arkitekter Bandung till ett arkitektoniskt laboratorium.

Trots bevarade lämningar från det förflutna omfattar den nuvarande stadsbilden mer än hundra höghus, varav många är under uppbyggnad eller väntar på godkännande. Kommersiella distrikt sträcker sig nu längs Dago-korridoren, där torn med glasfasader delar utrymme med träd från förflutnas tid och souvenirstånd. I delar av norra Bandung kastar sandstenshörnorna på koloniala offentliga byggnader långa skuggor över en brokig blandning av kiosker och kaféer.

Bandungs ​​ekonomi vilar på en bred grund. Turismen blomstrar tack vare närheten till vulkaniska kratrar – Tangkuban Perahu i norr, Kawah Putih och Patenggang-sjön i söder – där mjölkiga subalpina sjöar ligger bland teodlingar. Museer – bland annat Geologiska museet, Postmuseet och Asiatisk-afrikanska konferensmuseet – bevarar vetenskapliga exemplar, filateliska arkiv och historien om mötet 1955 som formade den alliansfria rörelsen. Besökare går ombord på Bandros turistbuss för att navigera bland centrala landmärken, medan lokala entreprenörer driver "distros", små butiker som specialiserar sig på icke-märkesmode, tidskrifter och hantverksrekord. Dessa butiker har blivit symboler för ungdomsidentitet och skiljer sig från massmarknadsfabriksbutikerna som kantar gatorna Cihampelas och Riau.

Kommunstyrelsen har öronmärkt sju industriområden för specialhandel: från textilnav i Cigondewah och Cihampelas till skoverkstäder i Cibaduyut och hantverksmässiga tempehproducenter i Cibuntu. Dessa zoner understryker stadens roll som ett centrum för tillverkning och kreativt företagande.

Befolkningstillväxten har medfört demografiska förändringar. Bandung, traditionellt sundanesiskt, är nu hem för betydande javaneser, kineser, minanger och andra grupper. Medan islam fortfarande är den dominerande tron, har kristna, hinduiska och buddhistiska minoriteter gudstjänstlokaler i dess trettio distrikt. Enligt uppskattningen vid halvårsskiftet 2023 hade 2,5 miljoner invånare – nästan jämnt fördelade mellan män och kvinnor – Bandung som sitt hem, vilket gjorde den till Indonesiens tredje folkrikaste stad.

Transportlederna återspeglar både ambition och begränsningar. Tullvägen Cipularang, som färdigställdes 2005, minskade restiden från Jakarta till i genomsnitt nittio minuter, även om trafikstockningar på helgerna fortfarande är vanliga. År 2005 öppnades äntligen Pasupati-bron, vars 2,8 kilometer långa sträcker sig över Cikapundung-dalen och underlättar trafiken mellan öst och väst. Stadens tre bussterminaler för intercitybussar – som snart kommer att slås samman vid Gedebage – går tillsammans med angkot-minibussar, de enkla men allestädes närvarande privata bussarna som binder samman stadsdelar. Offentliga busslinjer har mångdubblats genom projekt som Trans Metro Bandung och Trans Metro Pasundan, men fullständig biljettintegration är fortfarande ett framtida mål.

Järnvägsförbindelser sträcker sig från Bandungs ​​två huvudstationer till Jakarta, Surabaya och Yogyakarta; regionala tåg förbinder omgivande städer. En höghastighetslinje – preliminärt kallad Whoosh – går nu till Jakartas Halim-station, med matartåg som transporterar passagerare till stadens centrum. Även flygtrafiken har förändrats: Husein Sastranegara International Airport, en gång stadens främsta inkörsport, avstod de flesta kommersiella flygningar i slutet av 2023 till den större Kertajati International Airport, vars moderna terminaler hanterar större passagerarvolymer.

Mitt i dessa förvandlingar har Bandung behållit en viss känsla av förtrogenhet. Centrala torg som Alun-alun – det gräsbevuxna hjärtat bredvid Stora moskén – fortsätter att locka familjer i skymningen. Smala gränder märkta Jalan eller dess förkortning Jl. ger vika för Gangs där motorcyklar slingrar sig mellan matstånd och bleknade butiksfasader. Gravarna med holländskbyggda vattenkanaler, solbelysta koloniala herrgårdar och Gedung Merdekas högtidliga kupol står som kapitelrubriker i en berättelse som fortfarande är under utveckling.

Bandungs ​​klimat är måttligt under alla årstider. Augusti bjuder på den torraste himlen; mars de kraftigaste regnen. Temperaturerna ligger runt en medeltemperatur som sällan avviker mer än några grader från mitten av tjugotalet Celsius. För stadsplanerare och kulturvårdare ligger utmaningen i att styra tillväxten utan att förlora de egenskaper som först lockade plantageodlare och konstnärer till dessa höjder: sval luft, bördiga sluttningar och tillräckligt med öppet utrymme för att låta en stad andas. Allt eftersom Bandung går framåt insisterar dess mångsidiga historia – geologisk, kolonial och modern – på att bli ihågkommen, även när nya kapitel skrivs mot bakgrund av sovande vulkaner.