Förenade Arabemiraten

Beläget vid den östra änden av Arabiska halvön framstår Förenade Arabemiraten (UAE) som ett slående exempel på snabb omvandling. På knappt ett halvt sekel har en samling små kustschejkdömen och ökenoaser förenats till en federation av sju emirat – Abu Dhabi, Dubai, Sharjah, Ajman, Umm al-Quwain, Ras al-Khaimah och Fujairah – vart och ett styrt av sin egen suverän, men ändå sammanbundna under en federal valmonarki. Med Abu Dhabi som presidentsäte och politiskt centrum sträcker sig federationen över cirka 83 600 kvadratkilometer, dess territorium präglat av skiftande sanddyner, öde berg, glittrande kustlinjer och enklaver vars gränser viskar om svunna överenskommelser och kvarvarande tvister.

Emiratens konturer definieras av både öken och hav. I sydväst och väster ligger Saudiarabien; i öster och nordost ligger Oman; tvärs över Persiska viken ligger Qatar och Iran; och i nordost öppnar sig Omanbukten mot Indiska oceanen. Rub al-Khali, det så kallade Tomma Kvarteret, pressar mot Abu Dhabis södra delar i ett hav av bränd ockra sand. Längre norrut klyver Hajarbergen landskapet, deras grå kalkstensryggar reser sig till nästan 1 900 meter vid Jebel Jais i Ras al-Khaimah. Mellan dessa ytterligheter ligger oaser: Liwa, vidsträckt och isolerat nära den saudiska gränsen; Al-Buraimi, som gränsar till Oman; och den människoskapade sjön Zakher vid Al Ain, ett bevis på unionens behärskning av knappt grundvatten.

Kustslätter sträcker sig under en himmel som brinner av obeveklig sol under stora delar av året. Längs ungefär 650 kilometer kustlinje sträcker sig saltslätter inåt landet innan de ger vika för oljeriggar, hamnar och städer. Dubais naturliga hamn, en gång blygsam, har utökats genom muddring; Abu Dhabi, Sharjah och andra emirat har djuphavshamnar som förbinder emiraten med global handel. Ändå ligger dessa konstgjorda hamnar bredvid korallrev och skiftande sandbankar som länge har prövat sjömännens skicklighet. Starka tidvatten och plötsliga vindstormar fortsätter att forma kustlinjen, även om toppmoderna navigations- och elektroniska styrsystem smidigar passagen för gigantiska tankfartyg lastade med det svarta guldet som ligger till grund för den nationella rikedomen.

Klimatet följer sitt ökenkrav: somrarna är stekheta med dagtemperaturer som ofta överstiger 45 °C på slätterna; vintrarna förblir milda och kvicksilvret sjunker till 10–14 °C på natten. Nederbörden är knapp och faller vanligtvis i korta, skyfall under de kallare månaderna, ibland svällande och övergår i plötsliga floder. I bergen är nederbörden något mer generös och faller ibland som snö – mest känt på Jebel Jais i december 2004, då toppen dammades i vitt för första gången som registrerats. Damstormar kan uppstå utan förvarning och täcka motorvägar och ökenvägar, medan fuktiga vindar från sydost, lokalt kända som Sharqi, driver obekväm fukt över kusten på sensommaren.

Den federala strukturen, som utformades 1971 när Storbritannien drog sig tillbaka från sina protektorat, ger varje emirat bred autonomi. Abu Dhabi, som står för nästan 87 procent av det nationella territoriet, har ett betydande inflytande: dess härskare fungerar av tradition som federationspresident, och dess intäkter – främst från olja och gas – finansierar en stor del av unionens utgifter för sjukvård, utbildning och infrastruktur. Dubai, det minsta till ytan men ändå mest befolkade landet, har fokuserat på handel, flyg och turism och framstått som ett internationellt nav där över 10 miljoner invånare och besökare minglar. Sharjah upprätthåller ett mer konservativt socialt klimat, dess kustlinje punkterad av industriområden och kulturdistrikt som anspelar på arabiskt arv. Den norra kvartetten av emirat – Fujairah, Ajman, Ras al-Khaimah och Umm al-Quwain – kombinerar kustnära enklaver, bergsresor och ökenvidder, som vart och ett erbjuder sin egen balans mellan tradition och modernitet.

Befolkningsdynamiken illustrerar federationens unika karaktär. I mitten av 2024 kallar cirka 10 miljoner människor Förenade Arabemiraten sitt hem, men emiratiska medborgare utgör endast cirka elva procent av den totala antalet. Resten består av migranter som lockas av sysselsättning inom bygg, hotell och restaurang, finans och en mängd olika tjänstebranscher. Indier utgör ungefär en fjärdedel av befolkningen, följt av pakistanier, bangladeshier och filippinare; västerländska utlandsboende uppgår till tiotusentals. Denna obalans har skapat ett samhälle där lokala traditioner samexisterar på ett oroligt sätt med globaliserade livsstilar. Arabiska har officiell status och islam formar den rättsliga ramen; ändå regerar engelskan i näringsliv, utbildning och vardaglig handel. Staten bekänner tolerans för andra religioner, vilket tillåter kyrkor att verka och icke-muslimska minoriteter att utöva gudstjänst fritt, även om majoriteten förblir sunnimuslimer – även om en betydande shiamuslimsk gemenskap, tillsammans med ibadi- och sufi-influenser, väver genom federationen.

Petroleum och naturgas är fortfarande centrala för Förenade Arabemiratens rikedom. Nationen rankas bland världens tio största innehavare av både olje- och gasreserver. Intäkter som kanaliserats genom visionen hos federationens grundande president, Sheikh Zayed bin Sultan Al Nahyan, investerades i sjukhus, skolor, motorvägar och hamnar, vilket gjorde det möjligt för emiraten att ta steget mot modernitet. Sedan sekelskiftet har ledarna medvetet breddat ekonomin. Turism, finans, fastigheter, logistik och teknologi driver nu tillväxt, där icke-oljerelaterade sektorer expanderar i värde och sysselsättning. Dubai, länge en entreprenör, är värd för två av världens mest trafikerade flygplatser – Dubai International och den framväxande Al Maktoum – och Abu Dhabi har framstått som en huvudstad för globala konferenser och kulturprojekt, bland annat Louvren Abu Dhabi och den planerade Guggenheim-satelliten. Omvandlingen från en monolitisk kolväteexportör till en diversifierad medelstor kraftproducent har inte gått smidigt – mellan 2015 och 2019 avstannade tillväxten ibland – men genomsnittliga reala BNP-ökningar på cirka 4 procent mellan 2000 och 2018 understryker en i stort sett positiv trend.

Ändå lockar koncentrationen av rikedom och politisk auktoritet till kritik. Internationella människorättsorganisationer klandrar regeringen för att begränsa mötes-, yttrande- och pressfriheten, och för ett rättssystem som tillåter långa frihetsberövanden utan rättegång. Rapporter om tortyr, påtvingade försvinnanden och trakasserier av oliktänkande kvarstår. Arbetare i låglönesektorer utsätts ofta för svåra förhållanden, begränsat skydd och hinder för organisering. Nationens index för mänsklig frihet ligger efter många andras, vilket påminner observatörer om att ekonomisk öppenhet inte har motsvarats av politisk liberalisering.

Investeringarna i infrastruktur har gått framåt i snabb takt. Ett nätverk av motorvägar – framför allt E11 som sträcker sig från Abu Dhabi genom Dubai, Sharjah och vidare – länkar samman de största befolkningscentren. Elektroniska vägtullar via Salik i Dubai hanterar trafik och finansierar underhåll. Stadstransportsystem har slagit rot: Dubais tunnelbana, den förarlösa och regionens första snabba transitnätverk, slingrar sig under skyskrapor; spårvagnar och monorails betjänar distrikt som Palm Jumeirah och Al Sufouh. Planer på en 1 200 kilometer lång nationell järnväg lovar att koppla samman hamnar, industriområden och städer i inlandet, även om färdigställandet fortfarande är flera år fram i tiden.

Sjöfartslogistik utgör ytterligare en pelare. Khalifa Port, Jebel Ali, Zayed Port och andra utgör portar inte bara till regionala marknader utan även till den bredare Sidenvägen, en modern inkarnation av forntida handelsvägar som förbinder Kina, Sydasien, Afrika och Europa. Automatisering, snabb hantering och djupa kajplatser gör det möjligt för emiraten att konkurrera med traditionella nav; ambitionerna sträcker sig till att använda järnvägsförbindelser genom Kaukasus och Europa, vilket fördjupar förbindelserna bortom Gulfen.

Kulturlivet balanserar bevarande och nyskapande. I Sharjahs kulturarvsdistrikt finns restaurerade vindtorn och hus i korallputs som inrymmer museer som skildrar beduinsk kultur, pärldykning och tidigt kustliv. Abu Dhabis Saadiyatö utökar sin popularitet och utökar sina globala museer. Dubai, en gång en blygsam handelsstad, inrymmer nu gallerier i Al Quoz och distriktets konstlokaler som visar upp skapare från Mellanöstern och internationella länder. Sharjah International Book Fair, den äldsta i Mexikanska golfen, lockar hundratals författare och förläggare varje år.

Litteratur och poesi har djupa rötter här. Ibn Majid, en 1400-talsnavigatör och poet från Ras al-Khaimah, var pionjär inom arabiska sjöfartsavhandlingar. Författare från tidigt 1900-tal, som Mubarak Al Oqaili och Salem bin Ali al Owais, bevarade lokala dialekter och folklore i versform, medan personer från mitten av århundradet beskrev sociala förändringar under självständigheten. Idag fortsätter emiratiska författare att väva berättelser som ställer pastorala oaser mot varandra med glastorn och globaliserade samhällen.

Festivaler speglar denna dualitet: traditionell Liwa-musik och -dans, härledd från bantuafrikanska rytmer, lever vidare vid ökensammankomster även när Dubai Desert Rock Festival tar heavy metal till internationella scener. Moderna kompositioner finner en plats sida vid sida med århundraden gamla ritualer, medan livet i Emiraten pendlar mellan hågkomst och återuppfinning.

Även köket talar om konvergens. I århundraden utfodrades kustnära och beduinska maträtter med skaldjur, ris och getter eller lamm. Kryddor och metoder anlände via persisk, indisk och östafrikansk handel: saffransdoftande kaffe; machboos, en kryddig risrätt; dadlar och söt lugaimat. Idag svämmar soukerna över av lokala kryddor och produkter, samtidigt som globala stormarknadskedjor lagerför varor från alla kontinenter. Restaurangerna sträcker sig från enkla shawarmastånd till finare restauranger som omtolkar arabiska basvaror genom modern teknik.

Turism har blivit en central del av strategin. Dubai rankas bland världens mest besökta städer, med Burj Khalifa, som för närvarande är jordens högsta byggnad, som pryds av dess silhuett. I närheten reser sig Palm Jumeirah och The World-arkipelagerna ur havet och erbjuder en blandning av bostads- och semesterorter. Abu Dhabis Sheikh Zayed-moské lockar pilgrimer och turister med sina marmorhallar och invecklade kalligrafi. Yas Island är värd för Ferrari World och Yas Marina Circuit, platsen för Formel 1-finalen. Fujairahs Hajar-berg och wadier lockar vandrare och klättrare; Ras al-Khaimahs Jebel Jais erbjuder världens längsta zipline. Inåt landet påminner Al Ain om oasliv med skugghus, dadelpalmer och arkeologiska lämningar från det tredje årtusendet f.Kr.

Men bortom arkitektritningar och turistbroschyrer ligger en mer komplex verklighet. Migrantarbetare bor ofta i arbetsläger i stadsperiferin, långt ifrån lyxhotell och orörda golfbanor. Uttryck för politisk eller religiös oliktänkande begränsas. Kvinnor, även om de inte är lagligt skyldiga att täcka sig, följer konservativa normer i stora delar av federationen; blygsam klädsel förväntas i offentliga utrymmen och obligatorisk i moskéer. Alkohol, begränsad till licensierade platser, är fortfarande tillgänglig främst för utlandsboende; berusning offentligt straffas. Lagar mot utomäktenskapligt sex, homosexualitet och droginnehav är fortfarande stränga, med straff som kan inkludera fängelse eller värre.

Tullinspektioner på flygplatser kan innefatta blodprov för att upptäcka ämnen som intagits utomlands. Affärsetikett kräver formalitet: kort som utbyts med höger hand, respektfulla hälsningar och tålamod i förhandlingar. Emiraterna själva förkroppsligar både värme och stolthet, och värnar om gästfrihet samtidigt som de är medvetna om traditioner.

Genom dessa motsägelser – den snabba uppkomsten av skyskrapor och den ihållande pulsen av ökenvindar; kosmopolitiska bankdistrikt bredvid intima soukgränder – visar sig Förenade Arabemiraten vara en studie i kontraster. Dess ledare har utnyttjat kolväterikedomar för att bygga glänsande städer och finansiera globala kulturprojekt. Ändå förblir frågor om jämlikhet, rättigheter och framtiden för federationens mångfaldiga invånare olösta. Att resa genom Emiraten är att uppleva denna spänning på nära håll: att stå på toppen av ett skimrande torn i solnedgången, att känna den svala bergsluften i gryningen, att vandra i en dadelpalmslund och förundras över den uppfinningsrikedom som förvandlade hyddor av snårskog till globala vägskäl. Här möts historia och modernitet under en molnfri himmel och erbjuder både ett bevis på mänsklig ambition och en påminnelse om att framsteg bär sina egna komplexiteter.