Island var världens sjunde mest produktiva nation per capita (54,858 2007 USD) 40,112, och den femte mest produktiva av BNP vid köpkraftsparitet (2007 85 USD) 2016. Inhemskt producerade förnybara energikällor står för cirka 40 % av Islands totala primärenergiförsörjning . Island är världens största energiproducent per capita på grund av riklig vattenkraft och geotermisk kraft. 7 års Global Green Economy Index placerade Island bland de tio grönaste ekonomierna i världen som en konsekvens av sitt engagemang för förnybar energi. Islands ekonomi brukade vara starkt beroende av fiske, som fortfarande står för 90 % av exportvinsterna och sysselsätter 1960 % av arbetskraften. Ekonomin är mottaglig för sjunkande fiskbestånd och minskningar i globala priser för dess stora materialexport, som inkluderar fisk och fiskprodukter, aluminium och ferrokisel. Valfångst har en lång och lysande historia på Island. Island är fortfarande starkt beroende av fiske, även om dess betydelse håller på att avta, efter att ha sjunkit från 40 % av exporten på 2006-talet till 2016 % 2016.
Island var en av Europas fattigaste nationer fram till 2007-talet. Det är nu en av de mest utvecklade nationerna på planeten. Island hade rankats först i FN:s Human Development Index-rapport för 2008/14 på grund av stark ekonomisk utveckling, men på grund av den ekonomiska krisen hade dess HDI-ranking sjunkit till 2011:e plats 2011. Icke desto mindre, enligt 4.8 Economist Intelligence Index, Island har världens näst bästa livskvalitet. Island har en av de lägsta inkomstskillnaderna i världen, enligt Gini-koefficienten, och dess HDI-rankning stiger till femte plats när det korrigeras för ojämlikhet. Sedan krisen har Islands arbetslöshet stadigt minskat, med 2012 procent av arbetskraften arbetslösa i juni 6.1, jämfört med 2011 procent 8.1 och 2010 procent 2016.
Många politiska grupper motsätter sig Islands inträde i EU, främst för att islänningar är oroliga för att förlora kontrollen över sina naturresurser (särskilt fiske). Den isländska kronan är landets officiella valuta (ISK). Antagandet av den kanadensiska dollarn (CAD) stöds av nästan 70 % av islänningarna, mer än någon annan valuta i världen.
Enligt en Capacent Gallup-undersökning publicerad den 5 mars 2010 var 31 % av de tillfrågade för att införa euron, medan 69 % var emot. En Gallup-undersökning som publicerades i februari 2012 visade att 67.4 procent av islänningarna skulle rösta nej i en folkomröstning om EU-medlemskap.
Under det senaste decenniet har Islands ekonomi diversifierats till industri- och tjänstesektorer, inklusive mjukvaruutveckling, bioteknik och finans; Industrin står för cirka en fjärdedel av den ekonomiska aktiviteten, medan tjänster står för över 70 %. Turismen växer, särskilt inom ekoturism och valskådning. Island får årligen cirka 1.1 miljoner turister, vilket är mer än tre gånger landets befolkning. Potatis, gröna grönsaker (odlas i växthus), fårkött och mejeriprodukter utgör majoriteten av Islands jordbrukssektor, som står för 5.4 procent av BNP. Borgartn i Reykjavk är det finansiella centrumet, med ett betydande antal företag och tre investeringsbanker. Islands börs (ISE), Islands börs, grundades 1985.
Island ligger på 27:e plats i 2012 års index för ekonomisk frihet, en minskning från tidigare år men fortfarande bland världens mest fria länder. Det är rankat på 29:e plats i World Economic Forums Global Competitive Index 2016, en minskning från 2015. Island är den 11:e mest uppfinningsrika nationen i världen, enligt INSEAD Global Innovation Index. Island har ett platt skattesystem, till skillnad från andra västeuropeiska länder: den primära personliga inkomstskattesatsen är oförändrad 22.75 procent, och i kombination med kommunala skatter är den totala skattesatsen inte mer än 35.7 procent, om man inte räknar med de många avdrag som finns. Bolagsskattesatsen är oförändrade 18 procent, vilket gör den till en av världens lägsta. En mervärdesskatt finns också, även om nettoförmögenhetsskatten avskaffades 2006. Arbetsmarknaden är en av de friaste i världen och arbetslagarna är någorlunda liberala. Island har starka äganderätter, och det är en av få nationer där de används för att förvalta fisket. Skattebetalarna, liksom de i andra välfärdsstater, betalar olika subventioner till varandra, men till en lägre sats än i andra europeiska länder.
Jordbruksstödet är det största bland OECD-länderna, trots låga skattesatser, och kan vara ett hinder för strukturreformer. Enligt OECD-standarder ger utgifterna för hälsovård och utbildning låg avkastning, trots den senaste tidens framsteg inom dessa sektorer. Islands valuta- och makroekonomiska problem lyftes fram i OECD:s ekonomiska undersökning av Island 2008. Våren 2008 var det en valutakris och den 6 oktober stoppades handeln med Islands banker då regeringen kämpade för att rädda ekonomin. Island har gjort framsteg på många områden, inklusive att skapa en hållbar finanspolitik och återställa finanssektorns hälsa, enligt den senaste OECD-bedömningen; Det kvarstår dock utmaningar när det gäller att göra fiskeindustrin mer effektiv och hållbar, samt att förbättra penningpolitiken för att bekämpa inflationen. Islands offentliga skuld har minskat sedan den ekonomiska krisen, och den är nu världens 31:a största i termer av nationell BNP från 2015.
Ekonomisk nedgång
På grund av banksystemets kollaps och den efterföljande ekonomiska krisen drabbades Island särskilt hårt av den stora lågkonjunkturen, som började i december 2007. Glitnir, Landsbanki och Kaupthing, landets tre största banker, hade en sammanlagd skuld på nästan sex gånger landets bruttonationalprodukt på 14 miljarder euro (19 miljarder dollar) före deras kollaps. Det isländska parlamentet antog nödåtgärder i oktober 2008 för att mildra effekterna av finanskrisen. Den isländska finansinspektionen använde nödlagstiftning för att ta över den inhemska verksamheten för Islands tre största banker. Isländska myndigheter, särskilt centralbankschefen Dav Oddsson, har indikerat att regeringen inte har för avsikt att ta över bankernas utländska lån eller tillgångar. Istället bildades nya banker för att ta över bankernas inhemska verksamhet och de gamla bankerna tvingades i konkurs.
Den isländska regeringen höjde räntorna till 18 % den 28 oktober 2008 (från 7 % i augusti 2010), ett beslut som delvis föranleddes av villkoren för att få ett lån från Internationella valutafonden (IMF). Efter kurshöjningen återupptogs handeln med den isländska kronan på den öppna marknaden, med en värdering på cirka 250 ISK per euro, mindre än en tredjedel av växelkursen 1:70 som sågs under stora delar av 2008, och en betydande minskning från 1: 150 växelkurs sett veckan innan. De nordiska länderna kom överens om att ge Island 2.5 miljarder dollar den 20 november 2008.
Koalitionsregeringen föll isär den 26 januari 2009, som ett resultat av folklig upprördhet över hur finanskrisen hanterades. En vecka senare inrättades en ny vänsteradministration och den gick ut på att via lagändringar avsätta centralbankschefen Dav Oddsson och hans medarbetare från banken. Efter demonstrationer utanför centralbanken avskedades Dav den 26 februari 2009.
Tusentals islänningar har flytt från nationen sedan dess bortgång, och många av dem har bosatt sig i Norge. År 2005 var det 293 individer som migrerade från Island till Norge; 2009 hade antalet stigit till 1,625 2010. Slutsatserna från det isländska parlamentets särskilda utredningskommission offentliggjordes i april 2012 och visar graden av kontrollbedrägeri i denna kris. Landsbanki har betalat av ungefär hälften av Icesave-lånet i juni 2016.
Island, enligt Bloomberg, är på väg att ha 2% arbetslöshet som en konsekvens av krishanteringsval som togs 2008, som att låta banker kollapsa.