Venezuela

Venezuela sträcker sig längs den norra kanten av Sydamerika, dess form smalnar av likt ett löst segel mellan Karibiska havet och Atlantens dyningar. Över 916 445 kvadratkilometer skiftar dess terräng från vindpinade kustslätter till de norra Andernas höjder, sedan österut in i mosaiken av Guyana-höglandet och de vidsträckta llanos. Här utspelar sig livet i tätt packade norra städer, i avlägsna floddeltasamhällen och ovanpå de dimmiga páramos där glaciärer klamrar sig fast vid Andernas sluttningar.

Karibiens bleka stränder ligger vid landets fingertoppar – vidsträckta öar som Margarita, numera kantade av hotell och surfskolor, eller korallatollerna Los Roques, där kristallklart vatten speglar palmspiror. Inåt landet slingrar sig ett band av bergstoppar från Colombias gräns till den östra delstaten Sucre. Resenärer som klättrar mot Pico Bolívar möter tunna luften på nästan 5 000 meters höjd, medan nedanför ligger huvudstaden Caracas i dalar – en stad omgiven av sten och moln, vars gator andas både handel och oro.

Öster om höglandet planas marken ut till llanos: gräsmarker som vattnas av säsongsregn, där boskap betar under en himmel som flimrar av värme. Bortom slingrar sig Orinoco-floden genom skogar och transporterar timmer, oljefartyg och traditioner längs sin leriga ström. Längst i sydost reser sig tepuis som sprickiga platåer, krönta av Angel Falls – vatten som störtar en lodrät kilometer innan det suckar ner i regnskogen nedanför.

Spaniens flagga, som först planterades på venezuelansk mark år 1522, mötte motstånd i ursprungsbefolkningar vars försvarslinjer sträckte sig från kust till djungel. År 1811 talade kreolska ledare öppet om separation; ett decennium senare uppstod Gran Colombia, men 1830 splittrades och Venezuelas egen republik föddes. Ändå visade sig auktoriteten vara svårfångad. 1800-talet gick under regionala caudillos, arméer på marsch och konstitutioner som omskrivits för att passa den general som hade makten.

Mitten av århundradet såg olja sippra upp mot ytan, men samhällsstyrningen förblev ojämn. Först efter 1958 gick Venezuela in i en period av valda administrationer, uppmuntrade av stigande oljepriser. Caracas växte tillsammans med förhoppningar om varaktig stabilitet, även medan landsbygdsbefolkningen såg pengarna flöda norrut. När upploppen i Caracazo utbröt 1989 – utlösta av subventionsnedskärningar och åtstramningsåtgärder – sprack konsensuspelarna. Två väpnade uppror 1992 och en presidentriksrätt 1993 fördjupade desillusionen.

En ny konstitution kom 1999 under president Hugo Chávez. Sociala program, finansierade av olja, utökade tillgången till hälsokliniker och skolor. Rådatastistik visade minskad fattigdom och ojämlikhet under början av 2000-talet. Men när priserna nådde sin topp och sedan vacklade, skärptes statens grepp. På 2010-talet drev brist på basvaror, skenande inflation och en kollapsande valuta familjer att köa för bröd och till penningöverföringsnätverk utomlands. Politiska protester 2013 och igen 2014 pressade på för förändring, bara för att se institutionerna urholkas. Internationella vakthundar präglar Venezuela idag genom begränsade friheter, censur och anklagelser om korruption.

Oljeproduktionen definierar Venezuelas moderna identitet. Oljereserverna under Maracaibo-sjön och Orinoco-bältet rankas bland världens största. Det statliga oljebolaget finansierade en gång offentliga arbeten och sociala utgifter. Med tiden minskade investeringarna i prospektering och underhåll i takt med att intäkterna minskade, vilket ledde till en kraftigt sjunkande produktion. Oljefält som en gång skickade miljontals fat mot globala marknader kämpar nu med åldrande infrastruktur. Försök att diversifiera kring jordbruk – kaffe, kakao – har varit marginella. Sanktioner och förlusten av utländska tillgångar har kostat tiotals miljarder dollar, vilket fördjupat bristen på delar och raffineringskapacitet.

Elektricitet, en gång en stolthet genom vattenkraftverket Guri-dammen, vacklar nu på grund av låga vattennivåer och underinvesteringar. Rullande strömavbrott skär igenom stadslivet och stör sjukhus och fabriker. I ett land av floder har el blivit lika knapp som diesel på pumpen.

Flygtrafiken är beroende av Simón Bolívar International nära Caracas och La Chinita utanför Maracaibo. Stora hamnar i La Guaira och Puerto Cabello hanterar råolja, spannmål och import av konsumenter. Vägar – cirka 100 000 kilometer långa – går österut, västerut och söderut, även om en tredjedel fortfarande är oasfalterade. Järnvägar lovade en gång att binda städer men stannade av på grund av skulder och förseningar. Tunnelbanelinjer i Caracas, Maracaibo och Valencia erbjuder lättnad från överbelastade vägar, men bortom de norra städerna är landsbygdsområdena beroende av flodbåtar nerför Orinoco eller av grusvägar som försvinner i regn.

Ungefär 93 procent av venezuelanerna bor i stadsområden, många inom 100 kilometer från kusten. Caracas växer till över fem miljoner, en mänsklig tidvattenvåg som strömmar in i både cerros (sluttningar) och gated communities. På andra håll samlas Barquisimeto, Valencia och Maracay i industribälten; Mérida ligger på hög höjd, med sin linbana som klättrar upp mot glaciärhöjder och små hotell i pastellfärgad sten. Söder om Orinoco reser sig Ciudad Guayana vid en sammanflöde – ett eko av planerade sovjetiska städer, nu omvandlade till stål, aluminium och hamnlogistik.

Sedan 1999 har uppskattningsvis sex miljoner människor lämnat Venezuela och skapat diasporastigar över Latinamerika och bortom. De som stannar kvar knyter utökade hushåll, delar bördor och knappa resurser.

Venezuelas anda framträder vid middagsfestivaler och i tysta stunder under kokospalmer. Ursprungsstammar – Wayuu, Pemon, Warao – bär på språk som är äldre än republiken. Afro-venezuelanska rytmer pulserar i trumbaserade former som tambor; spansk kolonial arkitektur förankrar torg med stenfontäner och stuckaturkyrkor. 1800-talets vågor av europeiska invandrare från Italien, Portugal och Frankrike lade till grytor av dialekter och kök. Dagens gator säljer arepas fyllda med ost, friterade kokbananer och rikt kryddade grytor, där varje tallrik är ett bevis på en mångsidig historia.

Religiösa processioner slingrar sig genom dammiga gränder på festdagar. I Zulia paddlar lokalbefolkningen till heliga holmar vid Maracaibo-sjön och sjunger böner för fiskare som förlorats i stormar. Uppe i Sierra Nevada vandrar lamor i tomma luften, deras hjordar övervakas av campesinos som skyddar sig mot frost.

Guyana Highlands sträcker sig bortom räckhåll för de flesta resenärer, där tepuis – platta berg – reser sig som fallna stenblock. Angel Falls väller ut från Auyan-tepuis kant, och dess stänkplym syns endast från utvalda utsiktspunkter. Nedströms formar mangrovekanaler och bandliknande öar Orinocodeltat till ett levande nät av vatten och slam. Jaguarer, kajmaner och rosa floddelfiner glider genom tät lövverk under monsunhimlen.

Naturskyddsområden – bland annat Canaima nationalpark – täcker nästan en tredjedel av landytan, men budgetnedskärningar och illegal gruvdrift hotar djurlivet och vattenkvaliteten. I Llanos-bergen inkräktar boskapsrancher på våtmarker, medan stadsutvidgning eroderar höglandsskogar.

En gång lockade toppdestinationer som Margarita och Morrocoy solsökare över hela Karibien. Idag hittar resenärer grönare stigar i Andernas förbisedda dalar, på flodturer som slingrar sig genom mangroveskogar eller i hemvistelser hos fiskare i Los Roques. Méridas linbana är fortfarande en dragplåster och lyfter gäster till picknickplatser över 4 000 meter. Ekolodger längs Orinoco erbjuder solenergi och flodguider, vilket ger glimtar av avlägsna stammar och oljesvart vatten i skymningen.

Lokala entreprenörer experimenterar med hantverksöl bryggda med kakaoskal och med konstvandringar genom återupplivade kolonialdistrikt. Även om ekonomiska svårigheter kvarstår, antyder dessa små företag en motståndskraft.

Venezuela står vid ett vägskäl. Dess enorma resurser – nederbörd, floder, olja – skulle kunna finansiera återhämtningen. Dess folk har visat anpassningsförmåga genom årtionden av omvälvningar. Ändå begränsar politiskt dödläge och institutionellt förfall framstegen. I takt med att familjer skickar penningförsändelser från utlandet, och humanitära hjälporganisationer fyller luckor i medicin och mat, beror republikens framtid på att renovera både infrastruktur och förtroende.