Kuršumlijska Banja

Kuršumlijska Banja, en kurort med 106 invånare enligt folkräkningen 2011, upptar en 7,77 kvadratkilometer stor sträcka av Banjskadalen i södra Serbien, belägen mellan 440 och 500 meters höjd på Kopaoniks sydöstra sluttningar och flankerar båda sidor av Niš-Priština-vägen, bara 11 kilometer sydväst om Kuršumlija och mindre än tio kilometer från Kosovos administrativa gräns.

Kuršumlijska Banjas ursprung som en plats för terapeutiska källor kan spåras tillbaka till den romerska antiken, då dess mineralvatten – rikt på natrium, kolväten, fluorid och sulfid – lockade både präster och medborgare till sin läkande omfamning. Arkeologiska lämningar vittnar om senantika byggnader murade i sten och tegel, fresker i kammare och glasfönster från fjärde till sjätte århundradet, medan ett stenmonument från tredje århundradet vittnar om det romerska namnet Aquarum Bassinae. Silvermynt från kejsar Filip den arabiske, griffer från tufaaltare och fragment av gravar dröjer sig kvar under lager av senare bosättning, vilket vittnar om den väg längs vilken en kurort med bestående arv först uppstod.

Efter århundraden av intermittent användning började spaets moderna återupplivande 1883 och växte till framträdande plats under interbellumperioden. Anläggningen, som utsågs till ett kungligt spa 1922 av kung Alexander I Karađorđević – vars egna besök föranledde byggandet av Hotel Jugoslavija vid stadens entré – genomgick en förvandling som gjorde Kuršumlijska Banja, tillsammans med Prolom och Lukovska inom samma kommun, till en av Serbiens främsta rekonvalescensmål. År 1930 flödade el genom gatorna, offentliga vattenverk försörjde de flesta hushåll och ångbad utnyttjade källor med temperaturer mellan 14 och 64 grader Celsius. En grundskola med fyra årskurser, som senare förklarades som ett kulturminne, riktade sig till barn till familjer som huvudsakligen hade migrerat i slutet av 1800-talet från Kosovo, Kopaonik och Šumadija, och förde med sig Slava-firandet av Đurđevdan, Sankt Elia och Sankt Thomas aposteln.

Kurortens kulmen nåddes 1941, mitt i en global konflikt. Före andra världskriget öppnades stadens rehabiliteringscenter – senare döpt till Žubor – 1982 med en investering på sjutton miljoner Däitska mark. Det omfattade cirka 95 902 kvadratmeter byggnader, inklusive villa Milica, restaurangen Prepolac och extra paviljonger intill geotermiska källor. Olympiska pooler, badkar, bastur och boende för femtiotusen årliga besökare gav Kuršumlijska Banja både rekonvalescens och rekreationsattraktion. Termiskt vatten värmde upp bostäderna genom ett nätverk av rör, vilket gjorde staden till en självförsörjande hälsoparadis.

Krigets slut medförde jugoslavisk ledning och tillfällig expansion; Žubor anställde 130 arbetare och erbjöd 250 bäddar, men en ägartvist uppstod i början av 2000-talet. Delvis statligt innehav under pensions- och invaliditetsförsäkringsfonden (PIO-fonden) kolliderade med privata anspråk från "Žubor", medan obetalda skatter för polisockuperade år ledde till ytterligare rättstvister. Ett domstolsbeslut från 2012 till statens fördel gjorde föga för att återuppta verksamheten; år 2018 låg spa-komplexet förfallet, dess infrastruktur förföll bland endemiska bostäder runt dess omkrets. Försök att auktionera ut centret 2018 och igen 2019 till reducerade priser mötte inga budgivare, trots en glidande skala som placerade tillgången under två miljoner euro.

Ett förnyat bud dök upp i februari 2020, då Planinka – redan förvaltare av Prolom och Lukovska Banja, samt en buteljeringsanläggning och Đavolja Varoš-parken – förvärvade spat för 1 415 836 euro. Transaktionen, som godkändes genom regeringsdekret, utlovade en investering på 10–12 miljoner euro för att återställa funktionaliteten i slutet av 2020 eller början av 2021. Utredningsrapporter skulle dock senare avslöja försäljningen som symptomatisk för politiskt beskydd: lagstiftningsändringar 2014 hade omformat PIO-fondens styrelse och banat väg för statligt angränsande affärsmän att säkra tillgångar till priser under marknadspris, medan efterföljande subventioner på 2,5 miljoner euro – 80 procent mer än spat inköpspris – anlände månader innan komplexet bytte ägare. Antikorruptionsrådet fördömde i januari 2021 hela processen som intrasslad i organiserad korruption och uppmanade till ogiltigförklaring av kontraktet.

Trots kontroverser påbörjades rekonstruktionen 2020. Hotel Jugoslavija omformades till ett modernt spahotell med 300 bäddar, med sitt skelett bevarat men omslutet av nya grunder, två pooler, ett hälsocenter, ett kungligt badrum och den restaurerade restaurangen Prepolovac. Villa Milica återfick sin 1800-talslikhet, och på platån där källor en gång koagulerade till lerbad reste sig en staty av Hygieia, den grekiska hälsogudinnan. I april 2022 undersökte premiärminister Ana Brnabić platsen och tillkännagav öppningen i september; efterföljande revideringar planerade invigningen först till årsskiftet och senare till februari 2023, då komplexet antog namnet Planinka.

I takt med att Kuršumlijska Banja återtar sin terapeutiska identitet, kvarstår stadens administrativa gränser. Staden, som utsetts till både tätort och säte för ett lokalsamhälle, omfattar nio angränsande byar – Vrelo, Vukojevac, Dabinovac, Krtok, Ljuša, Tačevac, Tijovac, Trmka och Šatra – vars sammanlagda befolkning minskade från 3 836 år 1953 till 440 år 2011. Vukojevac och Tačevac övergavs helt 1991 och 2002, medan Šatra och Ljuša, en gång mer befolkade än själva kurorten, nu har färre invånare än stadens åtta byar: Centar, Crkvište, Vrelo, Zdravkovići, Ivanovići, Arsići, Vukadinovići och Markovići.

Demografisk nedgång har varit en ständig trend sedan mitten av 1900-talet. Från en topp på 485 invånare år 1953 sjönk Kuršumlijska Banja till 106 år 2011. Grundskolan, som år 1961 betjänade 700 elever med bostäder och kök, stängdes år 2022; dess sista elever reser nu till Kuršumlija för undervisning. En gles vårdcentral och ett postkontor finns kvar, men antalet hushåll uppgår bara till 55, med ett genomsnitt på 2,75 medlemmar och en vuxen befolkning på 125 med en genomsnittsålder på 43,9 år (40,2 för män, 47,3 för kvinnor). Etniskt homogen bosättning är övervägande serbisk, och dess återstående invånare håller fast vid jordbrukstraditioner som år 1991 bara utgjorde 16,8 procent av befolkningen.

Utöver sin bebyggda och sociala miljö förblir Kuršumlijska Banjas geologiska grundvalar dess främsta tillgång. Källor med en temperatur på 14 till 64 °C mynnar ut i bad avsedda för behandling av skelettmuskler och sterilitet, kompletterade med peloid som skördats från forntida lerbrunnar. Synergin mellan vatten och lera, förenad av årtusenden av termiskt tryck, förankrar spaets lämpade potential. En ny väg som är under uppbyggnad över berget Radan syftar till att binda samman Kuršumlijska Banja med Justiniana Prima, Sijarinska Banja, Prolom Banja, Đavolja Varoš, Lukovska Banja och den arkeologiska platsen Pločnik, och därmed placera spaet återigen i hjärtat av en regional krets av kulturarv och välbefinnande.

Kuršumlijska Banjas historia är således en blandning av geologi och geopolitik, av kejserliga spår och kungligt beskydd, av sociala investeringar efter kriget och postsocialistisk strid. Den består som både förvaringsplats och tillflyktsort, en kompakt bosättning vars terräng och källor har lockat både kejsare och allmogen. I takt med att återuppbyggnaden omformar sargade paviljonger och återupplivar lerbad, står staden redo att förena sin avfolkade nutid med löftet om förnyelse som finns inskrivet i varje droppe mineralvatten och varje platta av restaurerad fresk. I denna sammanflöde av dåtid och framtid förblir Kuršumlijska Banja framför allt ett bevis på platsens beståendehet.