Engelberg

Engelberg, en bergsby med 4 194 invånare (december 2020) utsträckt över 74,87 km² alpin terräng i centrala Schweiz, ligger som en exklav inom kantonen Obwalden – en enklav omgiven av kantonerna Bern, Nidwalden och Uri. Beläget på en genomsnittlig höjd av 1 020 m över havet i Uri-alperna, har detta samhälle – som består av den centrala bosättningen och de kringliggande byarna Grafenort, Oberberg och Schwand – i nio århundraden tjänat omväxlande som andlig fristad, terapeutisk tillflyktsort och höghöjdsturism, med sin historia inristad i Titlis sluttningar, Engelberger Aas stränder och korridorerna i dess vördnadsvärda benediktinerkloster.

Sedan det första dokumenterade omnämnandet som Engilperc år 1122 har Engelberg existerat under klostrets vaksamma blick, vars grundande markerade uppkomsten av både klosterkomplexet och den bosättning som skulle sammansmälta runt det. Även om pastoral användning av den gemensamma alpina betesmarken vid Trüebsee föregick dokumenterbar bosättning, var det benediktinergemenskapen som försåg dalen med bestående strukturer av sten och trä och genomsyrade den med en rytm av liturgi och arbete. Under medeltiden lockade klostrets scriptoria och dess bibliotek – nu ett schweiziskt kulturarv av nationell betydelse – präster, pilgrimer och landtagna mecenater, även när bergspass viskade om köpmän och vägfarare på väg till Luzern eller Urner Reusstal bortom Surenenpasset.

Den glödande vågen av tidigt 1800-tal i politiken svepte genom Engelberg med särskild kraft i augusti 1815. När Nidwalden tvekade att ratificera det federala fördraget, förklarade Engelbergs invånare – förankrade i sin trohet till den nya konfederationen – sitt stöd utan dröjsmål. Federala trupper gick således in i Nidwalden, och den 18 augusti 1815 anslöt sig den motvilliga kantonen till fördraget; i kölvattnet av denna resolution blev Engelbergs anknytning till Obwalden en officiell fråga snarare än en möjlighet. Från den tidpunkten fick det lokala styret och dalens sekulära angelägenheter en beständighet som dess klosterförfäder knappast hade kunnat föreställa sig.

Vid mitten av århundradet hade wellness-turismen börjat skölja vid Engelbergs fot. Besökare – lockade av påståenden om återställande mineralvatten, läkande mjölkserum och uppfriskande luft – togs emot på en handfull hotell som etablerats på initiativ av familjer som Cattanis, Hesses och Odermatts. Mellan 1872 och 1874 grävdes en bredare vagnsväg genom den branta dalen, vilket underlättade åtkomsten till den centrala byn; och 1898 inledde den elektriska järnvägen Stansstad-Engelberg en ny era av alpresor, med dess glänsande vagnar som överbryggade ravinen mellan låglandsstationen och bergsändstationen. Under de senare åren av 1800-talet expanderade lederna gradvis och sommaraktiviteter – vandring, botaniska undersökningar, picknick i bergen – främjades medan vintersportens domän fortfarande låg outnyttjad av de folkmassor som årtionden senare skulle flockas till dess liftarna.

Snösäsongen gjorde sin formella debut i Engelberg 1903–1904, och två decennier senare grävde den första bergbanan – Gerschnialpbahn – ut en stålklädd kanal från byn till Gerschni-platån. År 1927 förlängde en linbana uppstigningen till Ober Trüebsee och förband turismens toppar med glaciärerna ovanför. Besökare började strömma till i tusental – 165 922 besöksnätter registrerades enbart under 1911 – vilket förebådade en omvandling där Engelbergs ekonomi skulle vända sig bort från jordbruksrytmer till krav på fritid och gästfrihet. Mellankrigsåren sågs en gradvis utbyggnad av infrastrukturen: vägar breddades, hotell utökades och pensionat mångdubblades i alla komfortnivåer. År 1964 sträckte järnvägen sin järnsena in i Luzern och skapade en direkt förbindelse mellan stad och topp; tre år senare öppnade den högre delen av Titlis-linbanan och transporterade sina första passagerare högt över trädgränsen.

Under de följande årtiondena sammansmälte Engelbergs identitet kring turism och högre sysselsättning – hotell och konferenscenter, skidlärare och bergsguider, krögare och detaljhandlare – så att servicesektorn vid tröskeln till det nya millenniet stod för majoriteten av det lokala arbetet. Ändå förblev klostret ett ankare för andlig och kulturell kontinuitet, dess bibliotek, arkiv och musiksamling bevarade som reliker från klostrets medeltida överhöghet.

Geografiskt lutar Engelberg i en brant amfiteater av toppar: i söder tornar Titlis upp sig, vars topp sträcker sig 3 238 m över havet; i norr ligger Walenstöcke (2 572 m) och Ruchstock (2 813 m); i öster ramar Hahnen (2 606 m) och Wissberg (2 627 m) in dalen; medan Engelberger Rotstock (2 819 m) och Wissigstock (2 887 m) ligger i nordost. Mellan dessa åsar rinner Engelberger Aas övre dal mot Vierwaldstättersjön många hundra meter nedanför och följer en bana som länge har väglett både mulåsnor och moderna spår. Av kommunens areal är 27,1 procent avsatt för jordbruk – fördelat på 685 hektar åkrar och gräsmarker och 1 424 hektar alpin betesmark – medan 25,8 procent är skogsklädda och ytterligare 43,5 procent förblir improduktiv bergart, rasbranter och is. Bebyggda omgivningar upptar endast 3,7 procent av marken, men sedan 1980 har byggnadernas yta ökat med 35 hektar; fritidsanläggningar – vandringsleder, skidbackar, kälkbackar – täcker nu 0,61 procent, efter att ha ökat med 34 hektar under samma period. Floder och sjöar upptar 78 hektar, vars bäckar och stilla vatten tillhandahåller både bevattning och vattenbruk på hög höjd.

Transportförbindelser, som utvecklats från vagnsvägar och mulspår, hänger nu på järnvägen Luzern–Stans–Engelberg. Engelbergs station avslutar linjen i byn, medan Grafenorts station ligger en hållplats norrut; båda trafikeras varje timme av InterRegio-tåg från Schweiziska federala järnvägen med start i Luzern. Inom byn erbjuder ett gratis bussnätverk dagtidstrafik – sju linjer under vintermånaderna (december till april) och en enda linje på sommaren (april till oktober) – vilket säkerställer att hotell, butiker och liftstationer förblir tillgängliga. En historisk bergbana, Drahtseilbahn Engelberg–Hotel Terrasse, var i drift intermittent från 1905 till dess stängning 2008; den bestående Gerschnialpbahn från 1913 finns också kvar som ett bevis på tidig alpin ingenjörskonst.

Turismen i Engelberg utvecklas i säsongsmässiga dualiteter. Vintern lockar skidåkare, snowboardåkare och längdskidåkningsentusiaster till backarna från december till april, och höghöjdsbackarna på Titlis välkomnar ibland avancerade skidåkare mellan oktober och maj. Konstgjord snötillverkning i nedre backarna säkerställer ett stabilt täcke trots enstaka töar. Sommaren inbjuder vandrare och mountainbikecyklister att ta sig fram genom leder som korsar betesmarker och skogar och bestiga pass som förbinder Engelberg med Engstlenalp, Melchsee-Frutt och Urner Reusstal. I själva byn erbjuder klosterkyrkan – med sina höga valv och Schweiz största orgel – guidade turer, medan talmuseet presenterar landsbygdslivet genom artefakter och dioramor. Spridda kapell – Herrenhaus och Holy Cross i Grafenort, St. Joder-kapellet från 1482 i Altzellen, Bettelrüti-kapellet på Wellenbergs sluttning – frammanar barock fromhet och konstnärlig blomstring, deras altare och fresker kommer ursprungligen delvis från institutioner som Beromünster.

Varje år präglas Engelbergs kalender av medborgerliga och jordbruksmässiga ritualer. Den 1 augusti firar byn den schweiziska nationaldagen med parader och offentliga festligheter, vilket återspeglar den gemensamma stoltheten över förbundsarvet. I slutet av september hämtas boskapen från sommarbetena i Alpabzug, de målade och blomsterprydda korna leds genom byn i en ritual som markerar slutet på alpin bete och cykeln av pastoral transhumance.

De omgivande bergsområdena har alla en distinkt karaktär. Titlis – den södra vaktposten – väcker uppmärksamhet inte bara för sin höjd utan även för Titlis Bergbahnen-linbanorna som går från dalstationen på 996 m höjd till Trübsee (1 788 m) och vidare till Stand (2 428 m); därifrån går stolliftarna upp till Jochpass (2 207 m) och Jochstock (2 508 m), och erbjuder pister av varierande svårighetsgrad och en kontinuerlig nedfart till Unter Trüebsee. Sommaren bjuder på alpina mejerier vid Ober Trüebsee, där osttillverkningsdemonstrationer åtföljer vandringsleder som leder antingen vidare till Ober Trüebsee eller tillbaka till dalen. Gondolen ”Titlis Xpress” – som togs i bruk 2015 för att ersätta sin föregångare från 1970-talet – erbjuder snabb transport uppför dessa nivåer, medan Rotair-linbanan, som invigdes som världens första roterande linbana, transporterar besökare till Kleintitlis station på 3 028 m, där utsiktsterrasser har utsikt över glaciären och toppen.

Norrut ligger Brunni, vars linbana till Ristis (1 600 m) och stolslift till Brunnihütte (1 860 m) betjänar sluttningar med nybörjar- till medelsvårighet; på sommaren leder Walenpfad-leden västerut mot Bannalp, och Rot Grätli-åspassagen erbjuder panoramautsikt över norra Walenstöcke. En kälkbacke tar åkarna tillbaka till Ristis, medan preparerade Klettersteig-rutter på Fürenwands klippor lockar klätterfantaster.

Vid dalens östra ände nås Fürenalp (1 840 m) med linbana som går över Fürenwandklipporna. Från dess toppstation sträcker sig sommarstigar mot Surenenpass (2 291 m) och erbjuder utsikt över Chli Spannort (3 140 m) och Gross Spannort (3 198 m) innan man går ner i Urner Reusstal.

Inom ramen för kulturarvsskyddet erkänns tre platser inom Engelberg som av nationell betydelse: klosterkomplexet med dess bibliotek, arkiv och musiksamlingar; Grafenort Herrenhaus; och Holy Cross-kapellet i Grafenort, som alla vittnar om konstnärliga och arkitektoniska strömningar från slutet av 1600-talet och framåt. Klostrets mejeri fortsätter den klosterliga traditionen med osttillverkning, och dess demonstrationsbutik inbjuder finsmakare att prova regionala specialiteter.

Demografiskt har Engelberg diversifierats under de senaste decennierna. År 2016 utgjorde utländska medborgare 26,2 procent av befolkningen, varav tyska medborgare utgjorde en minoritet på 6,3 procent. Mellan 2010 och 2016 ökade befolkningen med 5,92 procent; födelse- och dödstalen låg på 8,3 respektive 5,8 per tusen invånare. Åldersfördelningen snedvriddes mot arbetande vuxna (61,4 procent i åldern 20–64), med 17,7 procent ungdomar och 20,9 procent seniorer. Hushållssammansättningen var i genomsnitt 2,10 personer per enhet fördelade på 1 925 privata hushåll; byggtakten nådde 8,3 nya bostäder per tusen invånare år 2015, medan vakansgraden förblev låg på 0,92 procent. Tyska förblev modersmålet för 88,2 procent (2000), med serbokroatiska och engelska på 2,5 procent respektive 2,2 procent; könsbalansen var nästan jämn.

Ekonomiskt sett återspeglar Engelberg sin turistiska inriktning. År 2014 hade cirka 2 547 personer anställda inom kommunens gränser – 143 inom primärsektorerna, 267 inom sekundärnäringar och 2 137 inom tertiära tjänster inom 372 företag. Socialbidrag stödde 8,3 procent av invånarna år 2016, och arbetslösheten år 2011 uppgick till endast 1,1 procent. Lokala hotell registrerade 354 960 övernattningar år 2015, varav 67,1 procent var internationella gäster, vilket understryker Engelbergs globala dragningskraft. Skattebördan för ett par med två barn som tjänar 80 000 SFr var i genomsnitt 5,5 procent och 11,1 procent för en ensamstående person som tjänar 150 000 SFr – båda siffrorna är betydligt lägre än kantonens normer. Genomsnittsinkomsten per skattebetalare (88 070 SFr) och per person (45 328 SFr) översteg kantonala och nationella mätvärden, vilket återspeglar den premie som alpina hotell- och konferenstjänster kräver.

På senare år har Engelbergs snöklädda toppars verklighetstrogna natur lockat filmteam som vill återskapa Kashmirs sägenomspunna vyer utan att ge sig in i omtvistad terräng; olika indiska produktioner har därför valt Engelberg som ersättare för det himalayanska landskapet.

Klimatologiskt sett upplever Engelberg i genomsnitt 151 nederbördsdagar per år – totalt 1 568 mm regn eller snö – vilket gör juli till den regnigaste månaden med 198 mm under 15,7 dagar, medan juni har det största antalet nederbördsdagar (15,9), om än med något mindre volym (179 mm). Februari framstår som den torraste månaden, med 81 mm under tio dagar. Regionens långa vintrar, som kännetecknas av låg luftfuktighet och övervägande snörik nederbörd, bekräftar dess klassificering som oceanisk under Köppen och som centralalpin nordsluttning av MeteoSwiss.

Från det medeltida helgedomen i det benediktinska klostret till den moderna spänningen i dess liftar och leder, exemplifierar Engelberg dialektiken av kontinuitet och förändring. Det förblir på samma gång en väktare av klosterarv och en smältdegel för alpin rekreation – dess snöfält och toppar lockar resenären, dess dal och by bevarar århundradenas rytmer i sten, trä och bönens dämpade kadens.