Sveti Stefan

Sveti Stefan upptar en smal strimma av det montenegrinska Adriatiska havet, en 12 400 kvadratmeter stor ö som binds till fastlandet av en smal sand- och stenudd, och ligger sex kilometer sydost om den muromgärdade staden Budva. Denna lilla bosättning, som en gång var huvudstad i det medeltida Paštrovići-samhället, och som historiskt sett var hem för cirka fyrahundra själar i mitten av 1800-talet, fungerar nu nästan uteslutande som en exklusiv tillflyktsort, där dess ursprungliga hus har omvandlats till gästsviter och dess smala gränder har restaurerats för att spegla gångna århundraden. Trots dragningskraften från global lyxgästfrihet behåller stadens stenvallar, tysta kapell och forsande olivlundar spår av dess venetianska förflutna, ottomanska belägringar och adriatiska piratkopiering.

Århundraden innan Stefan Milutins ättlingar lånade ut sina namn till kungadömen och klostergömda hov, fiskade Paštrovići-klanerna i dessa smaragdgröna vatten och brukade terrasserna längs den kuperade kusten. År 1423, av rädsla för intrång från osmanska galärer, sökte klanmännen Venedigs beskydd. I utbyte mot flottans beskydd avstod de varken från tribut eller lokal sedvänja, men de gick med på att avstå från att utnyttja venetiansk sjöfart. Således förmedlades löftet om suveränitet inte med guld – ingen tribut som överfördes mellan doge och dželät – utan snarare med autonomi och med gemensam oro för ett turkiskt framryck.

Legenden säger att fästningsmurarna, som senare skulle definiera fotavtrycket av Sveti Stefans befästa by, finansierades av bytet från ett djärvt anfall mot osmanska galejer utanför Jaz-stranden år 1539. Enligt historien stoppade pastrovići-krigare, som samlats för att befria det belägrade Kotor, en turkisk flotta på dess återresa. De befriade fångar, beslagtog skatter och återvände till sin klippiga plats för att bygga vallar från bytet. Inom en generation jämnade dock det fjärde osmansk-venetianska kriget den spirande befästningen med marken. Vädjanden från pastrovići-sändebud i Venedig föranledde en återuppbyggnad i mitten av 1500-talet, vilket gav bosättningen både en andra fas och de förstärkta murar som delvis står kvar än idag.

Vid 1800-talets början hade Sveti Stefan utvecklats från en militär utpost till en maritim fristad för sjörövare. Tolv grundarfamiljer – var och en beviljad ett hus innanför murarna – övervakade varors och fartygs ankomst och utgång, medan fiskare kastade nät bortom tombolos kurva. På den tiden myllrade byn av nästan fyrahundra invånare. Fiskare handlade med oliver och saltad fisk på fastlandet; präster tjänstgjorde i tre enkla kapell; och varje gränd ekade av dialekter formade av slaviska, venetianska och ottomanska språk.

1900-talet visade sig dock vara omvälvande. Invånarna lämnade ön för att ta värvning i världskrigen eller sökte försörjning utomlands; år 1954 fanns det bara tjugo invånare kvar på ön. Den jugoslaviska regeringen insåg både dess kulturella resonans och dess turistiska dragningskraft och exproprierade byn 1955. Hela samhället flyttades till den intilliggande stranden – och deras hus, fasader och tegeltak omvandlades till hotellrum, restauranger och ett kasino. Interiörerna renoverades med moderna bekvämligheter, men exteriören behöll sin medeltida aspekt: ​​smala gator avgränsade av ockrafärgade väggar, fönsterluckor som inramade den cirkulära havsutsikten.

Från 1960-talet till 1980-talet framstod Sveti Stefan som en diskret enklav för konstnärer, statsmän och kändisar. Elizabeth Taylor och Orson Welles anlände i randiga jackor; Prinsessan Margaret lunchade på utomhus-"Piazzan" under den frodiga bougainvillea; Sylvester Stallone tränade på stränderna i närliggande Miločer; och Bobby Fischer mötte Boris Spassky i en hemlig schackmatch som väckte mer intriger än någon turistbroschyr kunde förmedla. Villa Miločer, belägen bland åttahundra olivträd på en 32 hektar stor egendom, fungerade som sommarresidens för drottning Marija Karađorđević mellan 1934 och 1936; efter 2009 inrymde den åtta sviter – varav två fortfarande är Queen Marija Suites – i Aman-anläggningens Villa Miločer-annex.

Geologiskt sett uppvisar ön ett sällsynt kustfenomen: bildandet av en tombolo. Vågor, när de träffar den exponerade sidan från havet, eroderar berggrunden och transporterar sediment mot läsiden, där minskad vågenergi uppmuntrar avlagringar. Under århundraden skulpterade denna process en sand- och stenväg som förbinder ön med fastlandet. Sveti Stefans tombolo, klassificerad som en enkel typ (endast ett näs), är fortfarande både stig och bevis på naturens tysta ingenjörskonst.

Religiöst och kulturellt bevaras flera anmärkningsvärda kapell i Sveti Stefan. Öns självbetitlade kyrka kröner dess högsta punkt och markerar Sankt Stefans invigning från Nemanjić-eran; Alexander Nevskij-kyrkan, invigd 1938, återspeglar Balkanmonarkiernas era; och ett anspråkslöst Transfigurationskapell står vaktpost vid tombolos ingång. En fjärde kyrka, tillägnad Theotokos och restaurerad av drottning Marija 1938, låg gömd under anläggningens kasinogolv tills den återupptäcktes 2008.

1990-talet splittrade Jugoslavien och drog en ridå för den adriatiska turismen. Sveti Stefans glans mattades av att besökarna minskade och underhållet vacklade. År 2007 begärde Montenegros regering in anbud för att återställa öns forna prakt. Aman Resorts säkrade ett trettioårigt hyresavtal och övervakade en noggrann renovering som slutfördes 2009. Det återöppnade Aman Sveti Stefan erbjöd femtioåtta gästboenden – stugor, sviter och rum med valv – tillsammans med en mängd olika matupplevelser samlade runt Piazza: taverna, enoteca, pasticceria, antipasti-bar och ett cigarrrum med utsikt över Adriatiska havet.

I ett decennium blomstrade hotellet. I juli 2010 uppträdde den italienska tenoren Andrea Bocelli under de månbelysta vallarna för att fira Montenegros självständighetsdag och hotellets guldjubileum. Samma år utsåg Gallivanter's Guide hotellet till Årets Hotell. Ändå, i början av 2020, stängde den globala pandemin gränserna och tystade ner la dolce vita längs den montenegrinska rivieran. Aman Sveti Stefan är fortfarande stängt, personalen utspridd, då tvister om säkerhet och tillsyn försenar företagets återöppningsdatum.

Ön nås via väg, gångväg eller buss. En taxi till fast pris från Tivat internationella flygplats kostar cirka 25 euro, vilket ökar till 30 euro från Podgorica och 100 euro från Dubrovnik. Fotgängare kan ta sig längs kuststigarna från Budva, passera genom tunnlar under övergivna områden, vandra över Zoffs fiskrestaurang och slingra sig förbi Kraljičina plaža innan de går upp till tombolos ingång. Lokala bussar, som kostar 2 euro per tur, går regelbundet mellan Budva och Pržno, med vidare anslutningar till näset; inträde till själva ön är fortfarande en sak för resortgäster eller de som har lunch- eller middagsbokningar.

Idag står Sveti Stefan som en skärningspunkt mellan naturliga underverk, mångsidig historia och fritidens skiftande tidvatten. Dess röda tak klungar mot kalkstensväggar, inramade av havets skiftande färgpalett, medan århundraden av befästningar blickar ner på sanden där familjer en gång lämnade fiskebåtarna. Även om vardagslivets jäkt har dragit sig tillbaka till fastlandet, fortsätter stadens stenar att tala: om Paštrovićs jurister som avgör tvister på bänkar ovanför entréporten; om olivlundar där drottning Marija promenerade i gryningen; om vågor som skapade en gångväg i tystnad. I varje skreva och kullersten erbjuder Sveti Stefan både historiens tyngd och löftet om förnyelse – ett vittnesbörd om platsen lika mycket som om tiden som går.