Baku

Baku ligger på den södra stranden av Absheronhalvön, där Kaspiska havet möter alléer som är tillräckligt breda för att bära både gamla minnen och moderna ambitioner. Staden ligger tjugoåtta meter under havsnivån – världens lägst belägna huvudstad – men ändå höjer den sig i anda långt över sitt topografiska djup. En befolkning som översteg två miljoner år 2009 samlas längs viken, lockad av handel, kultur och de skarpa vindar som har gett staden smeknamnet "Vindarnas stad".

Från den muromgärdade labyrinten i Icheri Sheher – Gamla stan – skymtar man lager av Bakus kulturarv. I dess hjärta står Jungfrutornet, vars cylindriska form antyder medeltida försvar och tidigare traditioner. I närheten ligger Shirvanshahs palats som hävdar arvet från en dynasti som styrde dessa stränder i århundraden. År 2000 erkände UNESCO denna enklav som världsarv, delvis för dess bevarade vallar och karavanserier, men också för äktheten hos dess smala gränder, där skugga och solljus blandas över århundraden sliten sten.

Bortom Gamla stans portar sträcker sig tolv administrativa raioner och fyrtioåtta kommuner över halvön. Bland dem ligger Neft Daşlar – oljebosättningen byggd på stålben högt över vattnet – sextio kilometer från kusten. Den framträdde i mitten av 1900-talet som en modell för industriell djärvhet och är fortfarande aktiv, ett bevis på stadens århundraden långa engagemang med olja. På land hyser Bakus skärgårds öar små samhällen och fungerar som påminnelser om havets inverkan på regionens ekonomi.

Olja formade Bakus uppgång från en blygsam stad med sju tusen invånare i början av 1800-talet till ett globalt centrum år 1900. Handgrävda dagvattenbrunnar från 1400-talet gav vika för de första kommersiella oljeriggarna år 1872. Vid sekelskiftet producerade fälten runt Baku hälften av världens olja, vilket lockade ingenjörer och arbetare från hela Europa och bortom. Mellan 1860 och 1913 ökade stadens befolkning från tretton tusen till över tvåhundratusen, vilket förde med sig ryska, armeniska och judiska samhällen som tillförde musikaliska, litterära och arkitektoniska utsmyckningar till stadsstrukturen.

Under sovjetiskt styre fungerade Baku både som sommarresidens och industriellt centrum. Dess torra klimat och långa soltimmar gjorde det till en destination för dem som sökte vila på Kaspiska stränderna eller i spa-komplex, även om dess fabriker och raffinaderier lämnade efter sig ett arv av föroreningar. Stadens vindar – khazri från norr och gilavar från söder – når rutinmässigt stormstyrka, sliter av löv från träden och sveper över viken med hastigheter på upp till 144 kilometer i timmen.

Under Bakus moderna boulevarder ligger saltsjöar och lervulkaner. Lokbatan och andra utanför stadsgränsen bubblar av trögflytande lera, medan Boyukshor-sjön sträcker sig mot nordväst. Dessa särdrag återspeglar Absheronhalvöns torrhet. Den årliga nederbörden överstiger sällan 200 millimeter, en skarp kontrast till de frodiga västra flankerna av Kaukasus, där nederbörden kan överstiga två tusen millimeter. Regnet faller mestadels under andra årstider än sommaren, men ingen del av året känns riktigt våt.

Somrarna i Baku är varma, med en genomsnittlig dagstemperatur i juli och augusti runt 26 °C. Khazri ger ofta avkoppling vid vattnet, där promenader slingrar sig längs viken. Vintrarna förblir svala, med en genomsnittstemperatur på 4,3 °C i januari och februari, men polarluften och khazri kan förvärra kylan, och snö, om än flyktig, flagnar över stadens moderna silhuett.

Ekonomisk aktivitet är inriktad på energi, finans och handel. Ungefär 65 procent av Azerbajdzjans BNP går genom Baku. Bakus internationella sjöfartshamn hanterar miljontals ton gods årligen och förbinder sjö-, järnvägs- och vägrutter över den transkaspiska korridoren. Bakus börs rankas högst i Kaukasus sett till börsvärde, och multinationella banker – HSBC, Société Générale, Credit Suisse – har filialer tillsammans med inhemska institutioner som Internationella banken i Azerbajdzjan.

Petroleum drev den tidiga tillväxten; idag ligger den till grund för den fortsatta utvecklingen. Azeri-Chirag-Guneshli-komplexet och Shah Deniz-gasfältet förser Sangachal-terminalen, medan rörledningar – inklusive rutterna Baku-Tbilisi-Erzurum och Baku-Tbilisi-Ceyhan – transporterar kolväten till Europa och bortom. Den södra gaskorridoren, som har varit i drift sedan 2007, transporterar upp till 25 miljarder kubikmeter gas årligen, vilket förändrar Europas energikarta.

Ändå sträcker sig Bakus karaktär bortom dess oljeekonomi. Kulturella platser mångfaldigas i varje distrikt: Heydar Aliyev kulturcenter, designat av Zaha Hadid, svänger över ett torg nära boulevarden; Internationella Mughamcentret är värd för framföranden av den modala musik som UNESCO har erkänt som immateriellt kulturarv. Museer – nationell och modern konst, historia, mattor – visar föremål från antika zoroastriska reliker till samtida azerbajdzjanska dukar.

Religiös arkitektur vittnar om stadens mångfaldiga förflutna. Shia-islam dominerar, men moskéer samexisterar med ortodoxa kyrkor, synagogor som återupplivats efter sovjetisk nationalisering och en katolsk apostolisk prefektur. Nowruz, det forntida persiska nyåret, förblir centralt, även om hamam från 1100- till 1700-talen – Teze Bey, Gum, Bairamali och Agha Mikayil – fortsätter att fungera som sociala nav, vars kupolformade interiörer har restaurerats för modernt bruk.

Stadsförnyelse omformar Bakus silhuett. Glasklädda torn – SOCAR, Flame Towers, det kristallliknande Deniz Mall – reser sig bredvid fasader från sovjettiden. Innerstadens kulturarv har stått emot jordbävningar och missöden i restaureringen; det togs bort från UNESCO:s farolista 2009 och står fortfarande kvar som stadens ankare. Fontäntorget pulserar av kaféer och nattliv, medan klubbarna återspeglar både österländska traditioner och västerländska rytmer.

Grönområden slingrar sig genom staden. Baku Boulevard erbjuder promenadstråkare havsutsikt och musikaliska fontäner; Heydar Aliyev-parken och Samad Vurgun-parken erbjuder skuggiga tillflyktsorter; Martyrernas gata hedrar minnet av de som förlorats i konflikter. Trädkantade alléer förebådar infarten till Nizami-gatan och Neftchilar-avenyn, där internationella butiker ligger sida vid sida med lokala butiker.

Transportnätverk binder samman Baku. Tunnelbanan, som öppnades 1967, har utsmyckade ljuskronor och mosaiker genom tre linjer och tjugofem stationer. Planerna syftar till att lägga till fyrtioen stationer under två decennier. BakuCard-smartkorten fungerar på tunnelbana och bussar; en pendeltågslinje och linbana förbinder kusten med sluttande förorter. Vägförbindelser längs M-1 och E60 förbinder staden med Europa och Centralasien. Färje- och katamarantrafik korsar bukten till Turkmenbashi och Iran, medan linbanan går uppför branta sluttningar för att visa staden ovanifrån.

Demografiska förändringar har präglat Bakus historia. I slutet av 1900-talet fördrev sovjetisk politik armeniska invånare; andra minoriteter – talajsh, ryssar, lezgi – är fortfarande mindre till antalet. Idag dominerar etniska azerbajdzjaner. Migrationsmönster sedan 1800-talet har förvandlat en stad med några tusen invånare till en metropol med 2,3 miljoner år 2020. Internflyktingar och flyktingar har bidragit till stadsutvecklingen, vilket återspeglar regionala konflikter.

Trots en dyr ranking i globala undersökningar är månatliga utgifter i Baku fortfarande lägre än i många större städer. Lyxiga gator delar utrymme med enkla stadsdelar. Crescent Mall öppnade i maj 2024 och utökade bekvämligheter till befintliga centrum som Ganjlik, Park Bulvar och Port Baku. Men under glansen förenar staden tradition och innovation: mattväveriverkstäder finns nära höghuskontor; gamla hamam ligger inom synhåll från skyhöga torn.

Internationella evenemang belyser Bakus utvecklande roll. Staden var värd för Eurovision Song Contest 2012, Europaspelen 2015 och motorsportens Grand Prix sedan 2016. År 2021 och igen 2024 lockade globala sammankomster delegater från olika nationer. Varje tillfälle lade nya arkitektoniska ingrepp på Bakus historiska stomme, från mediecenter vid havet till skräddarsydda lokaler i ombyggda industriområden.

Bakus dragningskraft uppstår ur kontraster. En resenär vägledd av Ali och Ninos berättelse skulle lägga märke till hur stadens stränghet – torr luft, steniga gator – ger stunder av värme: i en mughamkonsert, i tystnaden på en moskégård efter bönen, i ljusens vals på boulevardens vatten. Stadens mod framträder i dess uthållighet genom imperier och ideologier; dess grace framträder i den polerade stenen i moderna museer och de väderbitna murarna i Gamla stan.

I Baku möts Asien och Europa inte som abstraktioner utan i konkret form: minareterna och lökkupolerna bredvid neoklassiska fasader; den östra basaren nära ett köpcentrum i västerländsk stil; oljeborrtornen utanför kusten synliga från en strandpromenad där familjer promenerar i skymningen. Här, under ett valv av skiftande vindar och himmel, erbjuder en stad under havsnivån en värld ovanför sig.